mossan men mossen, fast mossan lät mera svensk.
Det är en väldig diciplin som råder, för nu rör vi oss in i det svenska språket.
Min far var långt duktigare än mig i språk, sedan det
var hans huvudintress, ja när han läste.
Jag läste ju kursen, Floristik och Faunistik, för att lära de svenska namnen, och i dag då jag gick promenad så såg jag nästan alla vår-blommarna, winter-spring?
Läskigt var det, de var där alla idag, det var har-syran? Latin-namnet har farit sin väg för länge sedan, och sedan var det, nu måste jag tänka, stank-storkenebb heter den på norskan, Geranium sp? Detta blir som i
mossan, jag sjunker, jag kommer inte ihåg en enda blomma från hela kursen, jag kunde långt mera före än efter kursen, sedan alla namnen rör sig ihop och hotar spola hela mig ner i kummen, ja kumman kanske.
FAst på
dagen kommer jag ihåg mera än på kvällen. Ja i eftermiddag kom det lite vinter i luften.
Hoppet är is-vitt!
Och min far var ingen kärring, skilnaden blir bara större och större nu ut i de mörka timmar.
Då blir det ingen mot kvällen-låt. Det blir barndommens tröst: Prøysen, för han hade karaktär han.