mot

missär, men sedan finns det en mängde tillkortakommande och när man når den insikten, så finns det nåd och förlåtelse. Vi kommer alla till kort i vissa lägen och där ställer också jag mig i kön.

Afrika har bidragit med försoningskultur, det är när konflikten har gått ut på datum och en måste sätta ett sträck över det hela för att komma vidare.

Jag var och är glad i min skruttiga familj.

Den dagen man gör det måste man ha satt sin egen gräns och ta ansvar för den, inte ha någon förväntningar och släppa taget om det hela. Och aldrig mera belöna dåligt beteende, enligt Dr. Phil. Utan att andra hade gått vägen före så hade man aldrig kommit så långt.

Att jag har kommit dit? Det är ju målet så självklart.

nog upp där i livets ytterramar. Kanske lite ensidigt. Och sedan det fortfarande framkallar skräck hos mig, när jag möter igen ytterkanten av livet, så är den reell och det är olika villkor som folk växer upp i, och alla får inte de samma erfarenheterna. Det är så livet är. Men det kallas referens-ramar, oavsett och oavsett så ger de sin kunskap om livet. Därmed är jag en av dem som förstår när männskorna börja röra sig ut i pereferin och ut mot där det kanske inte finns någon återvända, och där de försvinner ur bilden för alltid. En gång fanns inte människan och då var vi ute helt ifrån ramarna. Och det kan hända igen. Och utan någon retur.

Jag växte upp i ren utsatthet som barn, jag hade aldrig täntk att jag skulle behöva säga det högt, det är väldig skämmigt att leva så, förstår ni. Det var värre i huset, än utanför, och gudskelov för det. Annars hade jag aldrig kommit därifrån i levande livet. Och man hade tänkt att komma över det, så ingen fick se det någonsinne, och bara ingen fick höra om det någonsinne. Det här ser ni, går inte så jättebra.

Fasaden tål det kanppast. Och inte jag häller.

Badly Madli, och vi måste lägga det till handlingarna och gå vidare.

Och lova att inte säga det vidare, bara, för min fasad kunde få ripor i lackeringen. 

Jag ser på Seinfeldt, jag har sätt det förut, och utan att tycka det var roligt alls.

Men nu håller jag på att dö av deras skämt, som om polletten har ramlat ner, hundra år efteråt. 

lärare, det var några år innan special-arbetet, gav mig i uppdrag att läsa om Lisbeth ifrån Nypan, vem det var, ja det ni, jag tror jag blev tillagd lite för stor kompetens som barn, säkert för att jag aldrig klagade, ja hon var den sista häxan eller påstådde häxan som ble bränd på bål i Norge, inte så långt ifrån där jag växte upp, läraren var väldig intresserad av lokal-historia. Jag tyckte om läraren för att han lärde oss så många sånger, vi pluggade dem, till min stora glädje.

Tillbaka till Lisbeth och alla de hemska sätt att avrätta folk på, via sken-rättergångar.

Jag hade det häller inte så lätt privat, jag undrar på om det kanske hjälpte mig också, för min referenser var ju att det inte var okej. Men det är inte de bästa sidor som kommer fram i folk, när de börjar avrätta andra. Vad är det hos människan som driver i gång behovet för att avrätta?

Behovet är säkert ett ytterpunkt hos människan och i vissa situationer, får det arenan och hela scenen och det fyller hela områden med rök och brand, med döda kroppar utan någon medkänsla. Behovet står alltid högst i kurs när kunskapsnivån sjunker.

Det är inte precis kunskapsbaserad.

Den sidan finns hos många folk och kan gå igång, den frodas i vissa lägen, och man får alltid det samhället man odlar på: 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lisbeth_Nypan

Mys-littertur var det inte. Jag klagade inte som barn, det var främmande för mig, och litteraturen är och blir speciell. Och den skavar alltid.

Ett tag läste jag den litteraturen med, var det inte en som blev dränkt med en kvarnsten runt halsen? Om han flöt upp med kvarnstenen runt huvudet, så bevisade det att han inte höll på med häxerier, men oavsett så var ju mannen hel-död efteråt. Oavsett hur man vrider och vänder och bändar på honom. Detta följer så absolut inte tyngd-lagen.

Så allt var baserad på ren övertro.