mot

kolla lite på motsatsar också, för kan det vara så att männskor måste skapa en motsats, för att hitta sin identitet? För då är männskor låsta till sin motsats. Och därför är det icke ok, när motsatsarna inte är relevanta, för då skapar det ett glapp mellan folk, som inte skulle ha varit där.

T.ex som när man jobbar med miljö-frågor, för då tror man att det är dom dumma som inte vill ha naturen. Men så enkelt var det nu inte.

Och för att inga skall tro att det är någon triumf att måste tänka så mycket som jag har gjort för att klara mig, så kan man tänka sig att den sista aller sista mohikanen, inte fick den samma chansen som jag fick. För jag kunde i alla fall få tänka, i fred och ro.

För vi måste nu fokusera på det som verkligen är stort.

eller Hjortejeger, är en norsk titel på en barnbok.

Vi skall röra oss över kontinenten. Via min fars böcker och egna barn-böcker, som Doktor Dyregod, fick man en inledning in till det afrikanska kontinenten och till det magnifika djur-livet och kulturen.

Men då blev det mindre fokus på de andra kontinenten och Australien som har ett fantastisk djurliv, med väldig ursprungliga djur så som t.ex pungdjuren, och sedan har vi Amerika och sedan Syd-Amerika som blev till ett mera okänd kapitel.

Via historie-boken i skolan och via barnböcker som Hjoretfot och Den sista mohikaner, och de vilda western-filmerna på teven, så greppade man att ett folkslag var utrotad, i retoriken kallas det identifikation som gör att man känner emaptin genast för någon, eller att man kan känna sig igen i den andra. Detta skädde utan att det gavs större uppmärksamhet, men det fanns kanske inte nerskriven i böcker direkt efteråt? Det var väl innan boktryckare-konsten? Jag förstod, men det gavs inte den stora uppmärksamheten, det var som det bara hade händ, på något sätt, ja som om det var bara en skog eller tio, som de hade körd en bulldozer över och sedan var allt borta. Över 20 millioner människor försvann på ganska kort tid. Och den kunskapen har jag fått som vuxen stort sätt.

Men sedan var min far fast givare till Regsnkogsfondet.no - ja det är ingen triumf i det, sedan den bara försvann oavsett, eller stora delar av den är nu helt utplånad. Den sydamerikanska kultruen är kanske i dag mycket av en bland-kultur mellan de olika folken som möttes, jag kan väldig lite. Men kulturen är vacker, med sina starka och fina färger, sin pan-flöjta, och det är ett fint folkslag.

Och dess längre bort man kommer ifrån de centrala områden, och in i de oförstörda, så möter man den ursprungliga kulturen. Det är och blir en enorm skillnad ifrån Bolsnoraren och till det urspungliga, det finns en helt annan respekt för livet och skogen, och man lever i samspel med den. Man kan aldrig ta sig rätten till att utplåna något eller allt liv runt sig, det är och blir en dödssynd, och det blir nästan omöjig att formulera det som händer.

När människor och djur blir satt i en situation av utrotning, finns det inget sätt att skydda sig på längre, det är den totala utsatthet, och om ingen försvarar deras rätt till att leva, så kan de tas ur historian, som om de var helt utan betydning.

Det är motsatt, det är alltid det viktigaste livet, som inte kan försvara sig. Det är det helt grundläggande livet, för det är bara så det är. Och känner man inte någon respekt, så inhämtas man bara på olika sätt längre fram, och får gå.

Sedan det grundläggande är fundamentalt grundläggande, för själva existensen.