mot

kommer jag inte håg, de var kanske redan döda flera av dem, men jag tror någon av dem var på min mormors 70-årsdag och en besökte vi i Steinkjer, närmaste stad. Det jag har hört var att de var alkoholiserade och dog i förtid, alla ihop. Det var mycken alkoholism på båda mina föräldrars sida. Det tappar chamren när det övergår till alkoholism. Då struntar man i om det är vin eller rödsprit till slut. Den sanlösa berusningen är inte attraktiv, det att idyllesera droger och soft användande, är inte okej, det är aldrig soft, och det alltid barnen som får ta det. Jag gillar verkligen inte idylliseringen av droger, och efter tiden i Danmark är jag helt som en annan spårhund, överkänslig för doften, och jag spyr nästan när den når doft-sinnet. Jag känner den direkt och på långt håll. Det går att göra allting charmigt. Jag föstår inte varför jag fick så stark aversion mot det, men på folkhögskolan i Danmark fick jag se baksidan, det var folk jag tyckte om, som jag redan då såg ville gå till hundarna. Och jag tycket inte det var charmigt alls. Det är också att försvara någon, sedan det var bra folk som framtiden övergav. För i början är det ett val, men sedan är det inte det.

En av tjejerna Hanne, var tillsammans med en svensk en, han var självklart hel-blond, ursäkta mig, ja nästan som en parodi, och jag trodde alla svenskarna såg precis så ut:

Korta och hel-blonda. Snackar om fördommar.

våningshuset, hade två våningar, ja i tilägg till ett mörk-loft och en mat-källare. i den andra våningen var det fyra sovrum och i ett av dem låg jag och min mormor i samma rom år efter år, och när hon inte snarkade, så gick jag och kollade om hon fortafarande levde, det är helt sant.

Jag trodde hon var jättgammal, men det var hon ju inte då, men jag blev orolig när hon inte snarkade jättehögt, för det gjorde hon faktisk. Hon var då mellan 60 - 70 år, det är ju ungt, ja i all världen vilka företällningar en har som barn.

Om jag snarkar, nej aldrig l livet, häller. För det är o-kvinnligt det. Och där gick gränsen.

systrar och jag tror jag kommer ihåg dem alla, bortsätt från Karen, som dog av polio då hon var ung, varför henne, som var så lisvglad? Polio och andra mikro-organsimer är inte finkänsliga och tar inte hänsyn till vem de tar.

En av de sista gångarna jag var där, låg dagboken hennes i skatollet, och jag börja läsa den, självklart, den var ju ingas, för hon hade varit död i ca 60 år? Jag är nyfiken, det är väl ingen hemlis, lite som miss Marple och sätter alltid nosen långt in i det som händer, och det var ju ingen synd och skam, och jag hoppas boken finns den dag i dag.

Det är ju vår slektshistoria. Hon var livsglad, hon verkade inte ha de nervösa depressiva dragen. Hon var ung och hade ett ljust sinne, lite som Anne Frank hade. Det är något fint och oförstörd med att vara ung och glad, och båda två försvann innan de hann att leva.

De andra fyra kommer jag i håg, även den äldsta, tror jag.

Jag har något fel med högra armen, ortopeden skickade mig till nevrolog innan de röntgade, de två händerna känner inte av varandra, och det är känslo-bortfall i stora delar av högra armen. Märkligt är det. Ja, men det handlar om att inte bara odla sina egna sorger.

Det att förlora själva livet, och att aldrig kunde nå det med sina sinnen, som de flesta har det på sin krav-lista, är alldeles inte för givet, och först när det inte är det, så var det inte det längre.

Det finns så många mytor om livet, och allt för många om lyckan och det motgångsbefriade livet, som inte exsiterar utan sin motsats.

Yes! Jag tog bort reklamen och det blev 1-0 till Norge!