mot

som glipper. Jag passar hunden Nora i en vecka, jag tror hon heter Nora. 

Föreställningarna var: Den gulliga hunden som följer med mig på promenaden. Precis som Tjejen, så vill hon bara hem, det blir som om jag är en locke-man med godis. Hmm.. och hunden är nervös och lite hyper. Precis som min mormor och hennes systar, jag tror jag kommer i håg dem alla, och det är lite bissart, för jag kommer ihåg dem, men annars inga ting. Minnet mitt måste vara speciellt, men inte värre än att jag måste komma i håg att gå ut med Nora i morgon också, och hitta på nya locke-metoder, och då är vi tillbaka i den norska naturen.

blir då dom, lögnarna och jag, perfekt. Vore det så lycksaligt. Jag ser mera och mera mina behov för att reta folk, särskilt om de känner sig lite illa berörd av det. Och då bara dem jag gillar, och gillar betyder aldrig mera än gillar. Sedan min natur nästan gillade alla. Något är i långsam änrdring, sedan det har gått upp för mig, att alla inte gillar mig. Från min sida är det aldrig illa menad, fast det kan alla hävda, det är pur dumhet och avsaknad av en typ av intelligens. Jag hoppas någon säger till snällt något gång, sedan jag älskar att tulla med folk, men inte om dem, för den har jag inte i mig.

Jag måste hitta en ny version snart, av nästa låten.