skämd.
En liten del av mig vill ha det som jag vill. Dvs att jag vill ha det för att jag vill ha det.
Jag har tidlig minne av att vara hos min mormor, och min kusin bodde på gården, han hade en fin klänning,
en tunika-liknande, kort lila-rosa och jag lagade en stor scen, för jag ville också ha en sånn. De körde långa vägar för att köpa en ännu finare till mig. Då fattade jag att det var fel, inte fattade, jag
måste ha känt det var fel, för så liten var jag att logiken inte kunde ha förstått det. Det var något som var fel, jag försökte överglänsa min kusin, som var den finaste personen, som jag visste om.
Det blev en kortvarig triumf, en timme kanske, sedan så kan jag inte tro att jag hade på den något mera. Bortskämd, det är en fälla för alla föräldrar, att överglänsa grannens barn. Men ett tag som
barn blev jag väl det med, lilla prinsessan, som skulle få precis det hon pekade på.
Det att vilja ha något enbart på sitt eget sätt? Men jag tror det var helt borta väldig många år. Otåligheten
är nära bortskämdheten, den äger jag, Att inte kunde tråka. Det är så lite konstruktivt att sitta att tråka, det är onödigt sedan jag lever som jag har fanden efter mig annars. Det är med andra ord
inte helt logisk, sedan när jag tråkar, så har jag allt för stort överskott i förhållande till den tidsbrist, när jag jäktar för att jag aldrig hinner.
Logisk? Nej det gäller att kliva ner, ifrån
några käpp-hästar.