Vi tar Mrs Bean, tendensen att tycka jag är extrem rolig, fast inga skrattar, det måste nog vara något gammalt nytt. Det kommer när jag inte känner mig bekväm, det kan då inte vara särskilt sympatisk sida,
då jag blir döv för de andra. Faktisk så åt jag jag bara Mac Bean de sista åren jag var med på Mac Donalds, men att äta bara bönor? Kanske Roald Dahl har exempel på det, när man tappar feelingen
med situationen, och inte känner av rummet mera, och den ena efter det andra skämtet ryr ut som vore det hela död roligt. Det brukar att bli knäpp tyst, medan jag får kramp av mina egna roligheter. Kan det ena ha med det andra att
göra? Det att vara både bortskämd och bli borta skämd eller förlöjligad.
Att man har blivit båda och, om ni förstår problematiken.