in från kylan.
Jag har aldrig berättat för andra, för jag har aldrig haft tillit nog, tillit gör att man öppnar sig, jag har på något sätt levd parallella liv, sedan jag inte visste om dem.
Musiken, jag har bedömd mig till att kunde sjunga, men aldrig bra nog, och jag har inte förstått att jag kunde alla dessa texterna ifrån 4 års-ålder.
Jag har inte vetat om mina liv, biologi, ja en medelmåttig
student, utan diplomet, naturvetare jaha, att aldrig förstå eller berätta, att bara vara där, som en var nollad, jag har ju aldrig berättat för mina vänner här i Sverige att jag skriver, de är husmödrar upptagen
av barn och barnbarn, såklart att jag inte förstöra det hela med att vara märkvärdig, men det hela börjar bli märkvärdigt, och det dags att kliva ur rollen som NN. Det börjar se löjligt ut, det känns
som löjrom, ungefär.
Fast författare kommer jag aldrig att bli, sedan då hänger man bara fast i någon och något, som blir till ofrihet. Jag vill ganska enkelt också känna mig fri. Jag vill inte sitta
fast i något.
Spion ja, ja känslan ja, men någon diplom för det får jag häller inte.
Spionen, som aldrig fick diplomen!