norges mest läste, jag vet inte om det stämmer, norska författare, jag ger henne medlemskapen.
Hon fick inte vara med, hon skrev lite om unges kvinnors längsler efter dröm-mannen, i litt mystiska omgivningar. Då
jag hörde att de inte ville ha henne där, så tänkte jag att det häller inte var något ställe att vara, det att utesluta och nervärdera andra, bruker jag inte delta på. Det är inte intressant längre.
Författare, ja vad lägger man i det, något man inte orkar läsa? Det har väl blivit så för folk flest, det är som en klubb, som en inhegning.
Läsning börjar inte med Tjechov, för många
börjar det med Margit, det är som att många börja med Bamse, och antigen fortsätter de, eller så var det tillräckligt.
Att identifiera sig med något man inte känner sig bekväm med, jag har åsikter
och hade velat vara i öppna miljö, där man mötas på lika fot.
Jag är ju rädd på vissa områden, trånga utrymmen, folk över mig, kylan, innestängdheten, strypnings- och kvävnings-känslor
och förakt. Det kväver en och alla initiativ. Att kunne känna sig igen, jag gillar att pyssla, jag har gjort egna korsord som barn, och att skriva och publicera är en lång och tung väg, och det sitter så många sänkare
runt omkring, i namnet på kritiker.
På något sätt vill alla vara stora, men det gäller alla, att inte bli sedd ignorerat, i möte med dryga attityder. Att ha ett namn, eller att bli till ett bokbål.
I min
värld lever vi nu på en tid som inte rymmer flera författare, det är sitt eget namn de skall marknadsföra, inte den ekologiska katastrofen, men samtidig sitter jag också i samma fällan, sedan att vara ingen, då de
bryr sig inte om du dör nu, sedan eller hur.
För alla känner att de behöver legimiteta sin rätt till att leva, tyvärr så blir inte folk flest upptäckt. De måste kämpa sig fram till en position, ungefär
för att ha livets rätt.
Det blir så slitsamt.