mot

kan leda till falsk mened, och därför gör man det inte.

Men de kände inte heder, de gav sig gärna på den svagaste, de gillade härsk och splid, de försökte lära mig upp i att ljuga, och jag tog avstånd från dem och det och det lönar sig aldrig i en flock, därmed går man i överlevnadsmodum, om du visar något, så är du död.

Det är inte tuffhet, man börjar bara överleva. De skall ha haft ett gott humör, jag minns bara en isnande kyla, öpnna förnster där det drog, och ett mörkloft, en vind, där det låg döda flugor i fönstret.

Jag har även fobi för kraftig regn, inte bara fötter men händer domnar och den tredje reaktionen är att börja spy.

Till vanlig hade jag byggd upp en rejell avstånd till det. Dom är ett luddigt begrepp, för här har jag dragit alla under en kam, det var så jag upplevde det. Dom, jag minns det bara som ett. Min far, Inge Krokrygg, pratade så långsamt och välövervägat, att bara Inga lyssnade på honom i slekten, han var som en riktig: Dessförutan.

Det finns många orsaker i dag var det sista gången på RVC och därmed lämnade ett viktig stöd. Att ha hittat en ventil i form av en penna, behöver inte vara tecken på storhet, det kan vara som med Adam, man hittar sina sätt att överleva på.

Att inte visa reaktioner, är som regel inte av vikinga-blod, det är en typ av, ja nu har läst mikro-biologi, dvs att man kapslar sig in till rent överlevande.

Jag har varit privat genom livet, jag brukade inte prata illa om andra, jag har försökt att ta efter min fars hederlighet. Men lyckas? Tja han hade det enklare än jag, sedan han inte verkade bry sig om att han var som Inge Krokrygg.

Jag har även haft en förmåga till gott humör, tydligen ett slektsdrag, och när jag kommer i det läget, så kan jag glömma bort att jag bara lever i överlevnads-modus. Ett tag.

Sömlösheten går igen som en röd tråd, och att det som har varit, spökar på natten. Men i långa perioder, har även det varit frånvarande, det är alltid någon ting utanför, som kopplar den på.

sova, för parallellt med den stora upplevelsen har jag en annan upplevelse, som handlar om något helt annat. Jag skulle inte ha öppnat skräckfilmen Rebecca, för då kommer det hela tillbaka. Min mormors gård var smultronstället i barndommen, det var allt, och det var pga naturen och min kusin, så länge jag hade henne, så var det strunt samma med resten.

Låt oss kalla stället Madly i stället för Medley, för allt hade ändrat sig vid ja ungefär 10 års ålder, det var inte längre något smultronstället, precis som Medley hade idyllen gått upp i rök och kvar var spöken, som skulle övergå till hjärn-spöken.

Man får inte tala illa om de döda, och jag lovar att sluta den dagen de inte är några hjärnspöken mera. Fortafarande har jag en natllig dröm, som återkommer, det kan vara år i mellan, och det är att min mormor lever vidare decennier efter hon dog, och att hon alltid har levt kvar. Som en kvar-levning. Jag var inte hennes favorit-barnbarn, det var också en lögn, och hon var inte min favorit-mormor. Och det hela spökar bara för mig, och säkert inte för någon annan.

De kallade dem vita lögnar, men en lögn är aldrig vit, en lögn eller 100 är alltid svarta, och sedan jag tydligen föddes med en klar moral, så blev det fullständig krock. Det blev fullständigt fel, det var ett evigt viskande och tiskande, det var ingen håll i folken, de var redan spöken. Det gäller inte mina mostrar, de har varit ärliga. Men det fanns ingen lojalitet, det fanns bara en gång ett smultronställe, som en dag gick fullständig upp i rök, och med riktiga häxor i, och jag vände mig mot min fars gård, sedan alla behöver ett hem.

Huset står kvar i dag, det ser helt normalt ut, i en frånflyttningsort 8 km ifrån bygdens centrum. Allt ser helt normalt ut, men då jag var där sista gången för flera år sedan, kusinen och jag satt i vardagsrummet, var huset fyllt av gamla spöken.

Jag visste att Rebecca var en riktig skräck-film, för den har varit bevarad i minnet, som om den var viktig på riktig.

Man får aldrig ljuga i ett barn en hel historia som inte stämmer, det är ett slags rov-mord. Det var en riktig idyll, som under tiden övergick till ren skräck, och jag hade inte fått någon sympati om jag sa det högt.

Det kallas att baktala, precis det som jag inte gillar att andra gör.

Det finns inte någon att anklaga, sedan det hela är i brockar och det handlar inte om någon som bodde på gården. Det var ingen där, men sedan finns det enormt många lögnar, och den ena tog grunden under den andra.

första gången, efter folkhögskolan i Danmark, stod alla som hade gått och med namn och adress och land och namnet mitt var inte med, snackar om att går från allt till Inga Ting. Det går trold i ord till slut. I det stora och hela är det ganksa oväsentlig. 🌱  För detta är för livet.

Soppan min hade bränt sig helt ner, en stank kom i vardagstummet, det hela är helt svartbränd, det sista åren har det repeterat och repeterat och repeterat sig. En får glad för att en ÄR vid liv.

Och sedan var T-shirten bak och fram och på vrangan, det ser inte så väldig bra ut på nära håll.