mot

och sedan jag har en ännu större ansvarskänsla än kreativitet, så tar det ganska enkelt bort all kreativiteten, skaperglädjen, och in i en situaiion av plikt och ansvar, som hindrar kreativiteten. 

Dags att tänka om, särlig den dagen jag verkligen förstår att jag inte behöver att sitta där på min post.

Då stänger man bort allt, sedan man har något mera värdefullt i sitt liv, och prioriterar det först det, det aller viktigaste.

Man kan försörja sig på vad som helst i dag, men väldig lite av det är värde-skapande, värdeskapande är något som håller. Pengar har inget värde i sig själva. Förut sparade man till barnen, för att det skulle öka deras chanser för att överleva. Det värdet är borta i dag.

Man kan försörja sig på många sätt, men om de inte skapar värden på riktig, så är det bortkastat, ungefär som en värdelös syssel. Vad är meningen med det man gör, och vilka värden vill man ge vidare. 

Att investera är samma problemet, fast i långt större måttstock, skadligt. 

Hållbart? Totalen av det skall hålla, om man spekulerar och drar in olika verksamheter i samma fonder och själv har tappat översikten, så blir syfte att genrara maximal ovärdighet?

Jag tycker inte om det, hur skall äldra sparare fatta konsekvensen för sina barnbarn?

Etisk är att inte lura någon in i något, som de aldrig medvetande hade gått god för.

Jag tycker inte om det, när små lögner sätt i system blir enorma dimentioner, så att de som ett tag var spännade kan bli huvudlöst, när man planerar som vi alla är med i ett spelbolag. Jag kan förstå att det var roligt ett tag, man känner sig mäktig och viktig, tror jag, det är en väldig fart och driv i det.

Det är kreativt och man får så många fömåner. Det genererar adrenalin och en hög puls, det är inte stillstånd, men fortgång, det finns gemenskap i det, det finns forum, märker och mat, underhållning, men även avstånd till livet, och en tomhet i längden. På något sätt har också jag deltagit, det fanns möjligheter för billiga resor, att bo fint och billigt, det fanns souvernirer och stiliga kläder. Underhållning och en avstånd till problemen.

Jag tror att män har svårare generellt för livets outhärdiga, inte lättsamhet, men tråkighet.

Jag har förstått att tråk även leder till stress för min egen del. Ett stort stress-påslag.

Min självförtroende försvinner snart, jag trodde att jag var långt mera spännande person än så här, dvs beroende av att det händer saker, heter det ytre stimuli, det låter mycket bättre på det personliga cevet, att man kan hitta glädjen i det lilla och stilla. Vila behöver jag, men inte total stillstånd. Eller så behöver jag båda och på oiika nivån.

Men i längden är livet många problem, dödsfall, förluster, ensamhet, missbruk, åkommor, vardag, tomrom och så omöjligt att undvika ändå. 

Barn kan inte försörja sig själva, någre funktionshindrade eller med funktionsvaritaioner, sjuka och gruppen äldre. Då har man försöjrningmöjligheter. Eller man kompenserar för skadan eller sjukommen. För ett par genrationer sedan var man vuxen som 15-16 årig. I dag har den åldern stigit i pakt med familjens förmågor att försörja barnen riktig länge. Om det blirför länga övergår det till funktionshinder? Sedan att stå på ägna ben är en del av att vara självförsörjande.