mot

nedärvde rättigheter, det skorrar inte sant?

Det är inget stort i det, stort är att visa andra respekt, och ge andra värdighet.

Det är stort att hägna bara om sitt, och sina pengar, vad är stort med det?

Även min far blev påverkad av att vara priviligerad, han trodde på slutet att han större rättigheter till parkering närmare sjukhuset, fast det det var handicap-plats, eller även perkering föbjudet, det var inte okej, men då såg han det inte.

Att värdera varandra efter rikedom är inte någon värdering, det finns ingen värden i det. Värden är jo något som är lite större än som så. Jag är även privilgerad, fast många har det mycket bättre än mig. 

Det är därför att miljö-saken inte når deras hjärtan, fast de dör av avsaknad av alla privilegier, när eller vi säger om, för i ordet om ligger hoppet, jordens resurser tar slut. Att befinna sig i en hög med pengar då, kommer att se väldig ovärdig ut, som Tut-Ank-Hamon, dränkt i diamanter, Picasso-målningar och silver och guld i sin egen gravfärd. Picasso var ju efter den tid, försåvitt. Men det är ju bara klotter på en vit duk, egentligen. Inte specillt snyggt klotter häller. Så det kommer inte till att se bra ut. I en hög av sina pengar, utan att lyfta en finger för annat än att lyfta upp sina guldpengar och skramla med de, för att de tror att det ser värdig ut.

Graven till Tutankhamon (https://sv.wikipedia.org/wiki/Tutankhamon) ser kanske maffig ut, men han är ju lika sten död oavsett. Pängar är inte mått på värdighet, bara högferdighet. Det är riktig placebo, att tro att något värdelöst lyfter någon upp på något högre nivå.

Jag har alltid undrat på om det är jag eller någon annan som har missförstått hela konceptet med livet. I all världen lever man för? För att visa upp sig, eller för att leva livet, för då måste man ta i lorten eller möcka, sedan det är inte stort att känna sig för fin till det. I all världen är det för koncept?

Det är det som är ovärdigt.

Om jag verkligen menar det och kunde givit upp alla mina privilegier? Det är ju inte någon mall att fattigdommen är grundnivån i livet häller. Eller slaveri. För grund-nivån skapar vi ju tillsammans.

Nej, jag tror inte jag att jag imponeras av rikedommen, men man kan ju inbilla sig saker också.

och en vecka på ett vända hela klimatfrågan, och egenligen miljöfrågan inklusive natur-förstörningen, utrotningen, och att nå den kritiska massan, inklsuiva företagen och politkerna, media och Norge, som inte kan något längre.

Jag har haft posttrauma i tre år, minus tre dagar och tre timmar, tre minuter och tre sekund?

Jag har också levd i ångest för miljöfrågan, eller klimatfrågan eller biodiversitets-frågan eller förorenings-frågan, och i samhällen som inte har någon tillväxt av liv, ren natur, av skönhet, orördhet, men nu jobbar flera på olika nivån eller plattformar eller i organisationer, i forum och i felt, men hinner de? De kör så absolut utan min draghjälp, men kör de fort nog? Om jag inte håller på med den frågan, vem är jag då? Möckamanen? 

Vi lever fortsatt i ohälsosamma handelsavtal, fortfarande sitter folk på makten över stora områden de missköter gravt. Personligheten min har blivit en del av miljö-rörelsen, det går inte särskilja sig ifrån saken. För så är det med allt det som står en närmast, ja allt och alla som har en huvudplats i ens hjärta.

Hur det går att jobba med ptsd och miljöfrågor samtidig? Det är ju ideellt och jag använder hela min tid och hela mitt liv på det. Styrd dels av en rädsla och stor önskan av att vi inte förstör jorden, och det fyller också en menings-funktion. Det är ingen mening i att leva på en jord som förstörs. Jag kan inte längre skilja mig i från den saken.

Det är många som jag, de sitter och gör det samma som jag, använder all sin fritid, allt sitt fokus, alla sina förmågor. Jag är inte speciell där har jag förstått. Jag har ju mött några av de riktiga äld-själorna.

Även i dag såg jag några av dem, som jag vet är äldjsälar.

Nu tre månadet och ungefär en vecka tills, och ut detta året, 2020.