favoritdikt, som jag kommer i håg, men det är en förprogrammering i det till att aldrig någonsin bli lycklig, hon var ganska tungsindiga av natur, och därför var diktvalet av tungsindig kvalité.
Från: http://dagensdikt.blogspot.com/2003/08/god-onsdags-morgen-i-dag-sender-jeg-et.html
DULGT KJÆRLIGHET.
Han
tverr over benkene hang;
hun lystig i dansen seg svang.
hun lekte, hun lo,
med én og med to;-
hans hjerte var nær ved å briste,
men det var det ingen som visste.
Hun gikk bak ved laden en kveld,
han kom for å si’e farvel.
hun kastet seg ned,
hun gred og hun gred:
sitt livshåp det skulle hun miste.
Men det var der ingen som visste.
Ham tiden falt fryktelig lang.
Så kom han tilbake engang.
Hun hadde
det godt,
hun fred hadde fått;
hun tenkte på ham i det siste.
Men det var der ingen som visste.
Min mormors mor hette Anna, hon var kortare än
vanlig i släkten, som jag. Flera förmödrar kan jag inte namnet på och tänker häller inte skaffa den informationen, vi lämnar min mormor, som även skrev sagor, som i dag inte finns nerskivna tyvärr, men ett dikt
av henne ligger här, tror jag. Vi lämnar henne sedan jag är långt mera påverkad av det min mor delade med sig, av dikter, vers, ordpråk och sannningsord. Min mor gillor visor och gammaldans, som är en vridning bort ifrån
min mormors fokus, mot det som även jag tycker är mera intressant, visorna. Folkvisorna kan jag tycka om i bland, men det beror på.