antologin

är skrivna av folk som inte överlevde, dvs att de var för tung-sinniga, jag kommer inte i håg min egen idé längre. Jag fick med mig ett sinne för humör, och blir det för illa, tickar den i gång och försöker vända tragedin mot komedi, i blant kan även det se lite märkligt ut, men man kan inte överleva mentalt om allt går till skogen, innan den gjorde det. Jag skulle haft min bror här, då hade det börja flöda här, sedan vi nästan inte hörde annat än dikter, strofer, vers, ordspråk, liknelser, ord-tag för stunden, det går faktisk att hålla ett helt samtal på den nivån.

Själv har jag inte läst dikter, men när de bli tonsatta, så går de in. Inte bara de tungsinnIga, men även Bellmans poesi låter bra.

Denna sektionen kommer inte till att fortsätta på denna nivån, sedan nivån inte var någon höjdare.

Och bokstäven S går igen i namnen i släkten på all sidor, det är Agnes och Astrid, Sigurd, Signe och gamla vackra namn. Dikter, jag börjar dra mig ur det, sedan det var nu ganska så tunge versefötter. Jag har fått med mig en mängde ordspråk, motton, kanske de börjar bli kassabla? Varför började jag på det temat. Min far gillade också dikter, då blev det Nordahl Grieg och liknande och särskilt på nynorsk.

Jag hade en idé då jag började, den har jag glömd, jag blir ganska enkelt bara ute av humör av dikten som drar allt ner på en nivå, där glädjen blir borta. Dikten är helt humör-lösa.

Ragnvald Skrede var en av dem jag fick lyssna på, jag är jätteglad för att jag inte hittar några av hans dikter på nätet, man blir simpelthen dränkt i tunsinnighet av dem, och man kvävs långsamt av syre-brist: https://snl.no/Ragnvald_Skrede

(av Johan Sebastian Welhaven, ca 1838)