för

Nu har alla kursen passerat igen, faunan, bevarande, och så vidare. 

Jag har feber och kommer inte något vart. Länge leve envisheten, för skam den som ger sig.

Okej jag har givit upp, men sitter med en bok om fiskar, och jag borde ha lärt de svenska fisk-namnen. Alla! Id är ju egentligen inte något namn eller? Den kanske inte kom in utan id ja eller ID, tänk att heta id, say no more. Det är inte någon tid för att lära omöjlig statistik och 1001 artsnamn på svenska, det påminner om de 1001 gymnasieböckerna jag aldrig hann att läsa i mina mardrömmar. Det är inte enbart svenska fiskar, buffelfisk, smak på den, eller Ictiobus cyprinellus, eller ganska så enkelt en Vimba vimba, rätt och slätt.

av min utveckling har varit att förhålla sig till det som bakgrund för alla nya möten och reflektioner, och visst har jag varit i situationer, då jag kunde vald att ta någon annan sIda, eller inte ha kunde förtsatt alls, på grund av kunskapsbrist.

Det är en bakgrund som har gjort det tungt för mig, och delvis gjort det omöjligt att ta enkla val. Som referens-litteratur är den bly-tung. Man skulle ha önskat att ingen behövde att förhålla sig till den tyngd livet kan innehålla, att livet inte hade det i sig, och det var lätt att gå igenom livet och att man såg mera av livets ljusa sida. Tyngden är ju där, jag kan aldrig ta bort den delen, men gärna balansera kunskapen bättre, med det som ger en motvikt.

Det har varit jobbigt att relatera allt i livet till den kunskapen.