2020

kräver stora tankar och tänkare.

Låt oss säga att det upprätthåller all hierkan, män som identifierar sig med de rika männen, man kan om man verkligen vill, och sedan spelar det inte någon roll om var befinner sig. Detta kommer jag att hamna på Nobelmattan för, den ultimata teorin om alla hierarkin. Typ den Amerikanska drömmen, man blir den man vill, så länge man vill. Är de sista stora orden sagt då. I så fall så vore det det. Män är inte så intresserade av sin hygien, och då spelar det noll roll, om man är kung eller inte, för andra tar lorten? Att nu gick jag för långt i hypotesarna? Man kan aldrig gå för långt i dem, de kan bara bekräftas eller avkräftas. Att om de är renliga så har dom OCD? Vem vet, djupintervjun blir nästa. Och sedan kvinnor då! Hur i all världen ska jag veta det, jag känner bara några få. Att alla kan nå en grad av kylighet, så att man kan undra på om de är människor. Ja det är vanlig. Är de egentligen människor, eller skall man skaffa nya ord för dem som så dumma? Dumheten är alltid dubbel, den handlar om att vara osmart och elak, samtidig, vilken djup i människan, eller hur, men ÄR de människor då, eller vad kan man kalla dem! Dom domma. Kanske. Och är man dom då om man benämnar det som det är, och under rubriken DOM Dumma.

Nobelmiddagen nästa, jag och hela eliten, yes och bånnski.

SÅ stort. Och det var toppen?

min? livet består i att konkurrera med grannen om garageportar, den skiljer den värdiga ifrån den ovärdiga, och i alla grupper konkurrerar man om ytre mått, jag måste konkurrera om min matlåda, matsäck om den bästa Sydenresan, om katten min sin färg och form, om jag har de rätta kursen i tiden, om storleken färg och form på plånboken min, korthållaren, mina glasögon, vem som har den finaste lotten, kunskapen i tiden, om mina häckar och buskager, ja om grannen gör det, om mitt utseende, mina kläder, mina garageportar, och om allt. 

Att jag skulle vilja vara eneboende som Anna i ödemarken?, en serie som gick i Veckotidningen Hjemmet för decennier sedan, att skygga undan de som vill samanlikna sin odlade kålrot med min kålrot, om de bästa åsikterna i tiden, om att leva livet.

Att bli eneboare, dvs isolerad och utanför självmant, i stället för att hamna på isolat, är det drömmen, eller slutar de där? Ungefär lika ensamt som i graven, fågelsång i vårt nya tempererade klimat året om - bara fågelsång. 

I konkurrensen, oavsett om den är en drivkraft eller inte, kan det bli så extremt ytligt, att den man är och alla är, tar skada, i varje för ytliga perioder börjar folk att svälta personligen, att det inte är trevligare om alla ligger under olika buskagen och supa? men jag tycker jag ser bara flera och flera som är på väg till att hamna där av alla sortens människor och kategorin.

Och var blir det av den så kallade kärleken, när man mäter sig med sin partner om att var den bästa, ja inte partner, men simpelthen bara vara den suveränt bästa.