min? livet består i att konkurrera med grannen om garageportar, den skiljer den värdiga ifrån den ovärdiga, och i alla grupper konkurrerar man om ytre mått, jag måste konkurrera om min matlåda, matsäck om
den bästa Sydenresan, om katten min sin färg och form, om jag har de rätta kursen i tiden, om storleken färg och form på plånboken min, korthållaren, mina glasögon, vem som har den finaste lotten, kunskapen i tiden,
om mina häckar och buskager, ja om grannen gör det, om mitt utseende, mina kläder, mina garageportar, och om allt.
Att jag skulle vilja vara eneboende som Anna i ödemarken?, en serie som gick i Veckotidningen Hjemmet för
decennier sedan, att skygga undan de som vill samanlikna sin odlade kålrot med min kålrot, om de bästa åsikterna i tiden, om att leva livet.
Att bli eneboare, dvs isolerad och utanför självmant, i stället för
att hamna på isolat, är det drömmen, eller slutar de där? Ungefär lika ensamt som i graven, fågelsång i vårt nya tempererade klimat året om - bara fågelsång.
I konkurrensen, oavsett
om den är en drivkraft eller inte, kan det bli så extremt ytligt, att den man är och alla är, tar skada, i varje för ytliga perioder börjar folk att svälta personligen, att det inte är trevligare om alla ligger under
olika buskagen och supa? men jag tycker jag ser bara flera och flera som är på väg till att hamna där av alla sortens människor och kategorin.
Och var blir det av den så kallade kärleken, när man mäter
sig med sin partner om att var den bästa, ja inte partner, men simpelthen bara vara den suveränt bästa.