i förhållande till förmågor, och det doftar barndom. Lämnat i för mycket.
Att skriva om miljöproblemen har varit att följa de sämra scenarier neråt för miljön och klimatet i framtiden,
vem orkar följa dem dagligen bara neråt, när det pösas ut annat budskap via teven, radion, grannen, affären, politiken, och att klamra sig fast i rutan, har blivit till dem som hörs och syns.
Att ta plats är
att ta plats, visst vill jag fortsätta att kommunicera det som är viktig, men om det liknar Slav-tillvaron, så vill det i längden och utan input och sammhang, uppmuntran, samarbeten, bli det man kallar: Känslan av meningslöst:
Kasal, ja nyordet för känslan av: utan sammanhang och mening.
Att ha sin bagage av samma känslor med i från början, eller de ligger alltid lite för nära.
Att knacka på dörrar, som i bästa
fall öpnnas likgiltiga, lämnar man. Banka aldrig på en dörr mera än tre gånger, möts du av likgiltigheten är det det samma som att du aldrig är intresssant i forumet, och det man gör är att man lämnar
utan dramatik, man finns inte nära dörren mera. Meninglsösheten ala Kafka och Jean Paul Sartre, man bjuder inte på den. Bemötande kan man lite på efter tredje gången. Okej, för det frodas inget i likgiltighetens spår.
Jag tänker verkligen att röja där.