ifrån Mumidalen, eller Mumindalen, för vi skall in i en roll som jag äger drag av, ja typ som en annan Peer Gynt, den fega och den som försöker att undvika det den är rädd för.
Ja, apropå vatten,
så är det nästan ingen som är så rädd för att vara i vatten som jag är, och när det spö-regnar på natten, ligger jag med ögonen vidöppna, och är som fluga i insamlings-lådan, nålad
fast till bakgrunden. Efter simm-undervisningen, som vi hade sedan början i skolan, var jag nog den enda som nästan inte lärda att simma, det tillhör nederlagen.
Och sedan började lilla Sniff på dykare-kurs i Bergen i
Studie-tiden, det var 6 obligatoriska dyk efter kursen, om jag minns rätt, och 6 fridyk för att få dykar-certifikat, och jag fortsatte helt till det sista momentet, det var bara ett eller två fridyk kvar innan certifkatet, då jag
beslöt att sluta. Om det var fegt att sluta, nej men det var fegt att fortsätta så långt, när jag i början insåg att det kom till att leda till den vissa död längre fram. Det är vackert under vatten, men
när paniken överstiger graden av den positiva uppplevelsen, så är det fegt att bara fortsätta.
Jag har en stor glädje av havet när jag inte är i det.
I blant känns allt lite lag-bundet ut, att allt
som var så, förblir så. Som när jag pratar om partaj, sedan jag aldrig egentligen har deltagit, jag har bara varit vägg-pryden. Om jag skulle gå på ett party, så är instinkten att gömma sig, och bara vara
en del av mönstret i tapeten, erfarenhetsmässigt så var det inte roligt att vara tapet, eller om det är utomhus, så kommer jag i camouflage-färger, eller förklädd som ett träd, ja helt i motsats till Brittney.
Sedan faran är att jag kommer ramlande ut av tapeten som en annan Brittney, för det är inte alls roligt att sticka ut.
Hele partyt blir misslycad på förehand, för ingen ser mig när jag bara är ett träd.
Nu har jag tagit min promenad runt Skogskyrkogården, för annars går jag fullständigt villse, och där finns det en kafe nära, och den har öppnat igen, och de har en dansbana och i fall Coronan blir borta så brukar
de ha Shirley Clamp och Robert Wells där, ja han i Dalhallen. Och sedan börjar jag att inse nederlaget på förehand, för vem vågar att gå dit som en annan Sniff?
Sniff, sniff och hulk, hulk? Ja, just på norskan
utrycker att man gråter.
Modet är ju en grej som provas på många olika sätt, och här ser-ni försöker jag att gå i ett med bakgrunden, så att jag inte ska sticka fram alls. Det funkar inte att dansa
som tapet, för då rör man inte alls på sig.