mot

Än jag då, världens snällaste jag, jag och Karlsson på taket, vi är precis lika lagoma oavsett. Jag som blev till inga ting. Man fick ingen jobb på en cand. mag. i biologi, min utbidlning var helt värdelös, och inte blev jag retoriker, sedan även retorikerna tyckte att jag var helt värdelös.

Men serni jag är diplomerad Anhörigterapeut, och brevid stackars kungen ville anhörig-terapeften ha körd benhårt på tesen: Vilket trauma det måste vara, att vara tvungen till att år efter år måtte komma och äta den sabla dumma Nobelpris-middagen?

Efter knappt en timma, bryter kungen ihop, och medger att det har varit fruktansvärd för honom, och gråtande hämtar 112 honom och mig, då båda gråter över de samma eländen här i världen.

omsider kommit fram till min bror, som nöjd kommer i sin Pizza Grandiosa, fin T-shirten.

Och plumsar ner BAng i stolen brevid kungen. Det eker. Min bror kan allt om kunga-släkten baköver i tiden, ja den svenska som den norska, sedan Norge och Sverige har varit ett en gång i tiden. Min bror kan mycket mera om den en kungen själv, och sedan min bror egentligen inte orkar att lyssna på andras, ja så kallade svada, och han är glimrande till kopiare det svenska språket, men utan att förstå det, och dessutom är en stor tull-bock, ja tull som på norska, så sätter kungen middagen i halsen till slut, ja efter en dryg timma, kalv-medaljongen sitter bom fast, och 112 blir tillkalad i blixtens hastighet för att rädda den stackars kungen.