mot

-berättaren i min släkt var min mormor, hon gjorde två sagor som hon berättade för mig och kanske de andra barn-barnen, den ena var om hönor och en räv, men mera jag kommer inte  ihåg, och den andra var om en pojke som skulle gömma sig medan de andra räknade till tio. Den sitter så långt borta, jag kan nog inte rekonstruera den helt. På min fars gård läste man och på min mormors gård berättade de. På den ena sidan så lyssnade man, och på den andra sidan så föll orden ur munnen. 

Jag tror inte att jag är någon berättare, sedan jag börjar meningarana med mmmmm.. och sedan så forstättar jag de nästa meningarna med mmmmm... men på morssida har man ju även dem som skriver. När de uttrycker sig på farsiden, så blir det gärna med de stora orden, medan på morssidan blir det folkligt. Där ramlar jag över till mors-sidan. Det går inte att vara något annat än man är. Folkliga är folken därifrån, och att man delade på orden. Jag har noll chans om jag skulle försökt att få orden på styltor. Berättelser och författare? Jag blir aldrig någon författare, det måste bli fruktansvärd ensamt, när nu man kan dela på stunden i stället. Det ville ha blivit fullständig bortkastad tid. 

Nej, det vore inte så bra det. Sedan ödet då är teven, och jag saknar helt formatet.

Vad hade nu bockarna med detta att göra? Det var nog så, att de häller inte var på väg till någon teve-studio. De ville häller dela på stunden. Och gudskelov för det.

lämnar vi ett tag där de står fint på rad.

Jag glömde vad jag skulle haft sagt, men att bli så slagfärdig att man blir osårbar, det låter lite Tarzan över det. Och samtidig  påstå att man är jättesnäll? Hm.....

Nu har jag sätt och sätt på doktor Phil, där man kastar tillbaka på varandra för alltid. Och orätten serveras tillbaka ungefär som den kom. 

Svårigheten är att bearbeta det som händer, sedan det kan ta år och dag. Det hörs ut som en bjudning om: Om jag får en orätt, så ger jag den vidare? När slutar man egentligen med att servera orätten vidare? Är det någon triumf i att ha serverat orätten sist?

Så klart man skall säga till när man möter orätten, men när börjar det bli till en ny orätt? Och hur undviker man att göra den om till en ny orätt? Egentligen har man väl hamnat väldig lågt, när man lagar något som inte som är matigt, och serverar den överhuvudtaget.

Fast om orätten vore så allvarligt som ett mord? 

Det sista tillhör de stora frågorna. Och de utkämpas i rätten, tror jag. Man anmäler och lämnar det. Men om den som är död då, var oälskad eller obetydlig, så ingen försvarar den. Där ser ni, det är otrolig komplexa frågor. Det var inte så enkelt, var det inte.

Bockarna ja, de gick stadig mot bron, som hade blivit till en dörr.

var om bockar, ja. 

Men vet ni vad? Jag har börjat få samvetskvalor, detta var en anonym blogg i början och privat, och det är det knappast längre. Jag har skrivit för stunden vad jag upplever och känner. Men det var då det. Man lagar aldirg en orätt, med att skapa en ny en. Skall jag börja och röja i bloggen? Det blir omänskligt. Jag får väl se lite ytligt över, det hela blir fick mycket att läsa. Men att vilja göra någon illa, är utanför min förstånd, det har aldrig velat, men att göra det?

Säkert, sedan jag är någon, jag var och är ju inte enbart inga ting; det perfekta offer?

Vänder historian nu? Kanske, sedan man är någon, och vi alla är det. Då börjar jag med att be om ursäkt, sedan oavsett vad jag har varit med om, så blir det så, att om jag känner att jag har upplevt en orätt, och jag svarar med en ny, så är det bara en annan orätt.

Ganska så enkelt.

Bockar ja! Detta var tre anständiga bockar, som hövliga gick på rad eller led, som det hette i skolan.