mot

är fullstädnigt fri och inte har något att förlora, så kanske man eller andra sitter ganska löst. Kanske är det inte så farlig att ha band till andra. Sedan i banden finns i alla fall några känslor.

Den som har sätt döden nära, vet vilket hemskt lidande döden är. Det är inte som att trycka på delete. Det är en process att dö och den är grym. Att mass-utrota andra varelser, kräver en lång mental distans eller en avsaknad av empati. Det är inte enbart de små liven som får gå i massor, men även de största djuren på Jorden, de värdiga, de sociala, de vackra, smidiga, de skygga och de vandrande, de som lever i träden och de som har sitt enda skydd där.

Drivkraften är ju att man har tagit ifrån dem deras värde, och de som utrotar har inte emapti, medan vi som är med på det, ofta har empati, men vi använder den inte.

Och det är det som är den banala ondskan och där vi ger vårt medgivande till dem som helt saknar emapti och därmed gör vi det möjlig att ta andras liv, på ett sätt,

som vi nära hade reagerat med avsky på.

Utrotning är utrotning och måtte den få sitt slut. För före eller senare når den oss.

alledeles inte så dum, han kallade mig upp efter henne, fast min mormors mor hette Anna, för jag blev född samma dag som henne. Och fyra år gammal får jag boken av honom med datum och namnet mitt i, på något sätt så går det nu inte försvara sig riktig. Han var inte så dum den gubben.

Via ideologi kan man bygga upp tanke-sturkturar som gör att även okej folk går med på dem, det distanseras via tankar, som några är byggd upp på faktan och några är byggd på fake, och det kräver mycket tänkande för att kunde skilja dem från varandra. Jag har blivit lite mindre fördömmande på min väg, hoopas jag verkligen, för jag fattar att jag hade en uppfostrande, som var ganska riktad, min far hade en litteratur som en pekade åt ett håll. Hon var på min fars ålder, så på något sätt har det verkligen berörd honom. Jag fattar egentligen att det är dumt att vara fördömmande, med tesen: Dom vill vara dumma.

I 2012 försökte vi att komma in på museet i Amsterdam, den var ungefär den 12 juni, men pga grund av ett extremt rägnväder, och en enorm kö-bildning och att de inte ritkig förstod hur viktig det var för mig, så såg jag det hela bara utanifrån. Det var kanske inte så farligt, för jag har vekrligen gått in i temat, och det har gjort något med mig. För alltid.

Och utrotning kan regiseras på så många olika sätt, men när man ser den, så känner man alltid igen den. Den har samma driv-krafter, den godtas för lätt, sedan man måste kanske känna av den, för att igenkänna den.