oss tyvärr in på gengrodde stigar, som så visst inte var så gengrodda.
Stigen in i den hemliga hagen runt och in i Madli har luckras upp lite.
Om man prick-skjuter ett minne så att det splintras i många
biter, så får man det som kallas traumatiska minnen, dvs de lagras inte på ett ställe eller i en sammanhang längre.
Glömskan kan vara frigörande, en skall inte se bort ifrån att det har en funktion, men de
flesta har folk runt sig, eller har de det? som återför sammanhanget under kort tid, de som var med på Estonia och andra allvarliga olyckor vet hur viktig det är att skapa en sammanhangande meningsfullhet av det, så att de kan få
fred efteråt. Man måste förstå vad som egentligen hände.
Men där kommer det spökliknande in, för när Ting inte hänger ihop längre, så blir det som att vandra i lösa luften, det saknas
elemäntar skydds-utrustning när man gör en minnesvandring. Det att prick-skjuta ett minne, har en enorm kraft som skadar sammanhangen, men i 2017 så noterade jag allt som hände, och det ger ingen mening i sammanhanget, men via minnet
går det att rekonstruera. Det är ingen meningsfull syssel, men på något sätt så får man själv ansvar för att lappa ihop sina trasiga minnen, det är ingen som kommer springande med sammanahanget eller meningen.
Det är inte meningen häller att man skall sitta i det, man skall ge det en ny mening, om man får möjligheten, och lämna minnet för att placera det i en ny mening och en vidare sammanhang, historian har blivit mera sammanhangande
och en dag behöver man inte pyssla så mycket mera, och ideellt sätt så hittar man bättre sysslor. Sedan meningsfullheten finns för min del utanför mitt jag. När och om det stämmer med verkligheten så går
man däremot stadigare efteråt.
Men vägen dit är inte förgivet, allt i allt är våra liv korta, och ofta en det en lång färd eller vandring dit. Men i motsats till dem som inte har mött motstånd
och motgång, så har man ett mål och då finns det alltid en riktning, fast i blant roterar det hela faktisk som en satelitt.
Egengtligen känns det som om min balans-punkt i kroppen är borta, ungefär som om jag har
blivit till en torktummlare, och den kör bara runt och runt, och jag går vilse och har jag tappat kartsinnet.
Det är viktig att växa upp i en bra smmanhang, där de önskar att ge en riktig bild av båda egna erfarenheter
och närmast möjlig som livet är, och att det år bra intentioner bakom, man vill verkligen det bästa. Att sätta någon till jorden för att ta ifrån dem riktnings-sinnet och att hindra barnets bästa, är
att föra hela släkten vidare på avväga. Det är inte så bra gjort.
Livet kan vara jätte-brutalt, för utan någon sammanhang eller rätt sammanhang så är man lost.
Låtvalet blev
tillfällig, jag vet inte om det helt ordgrannt passar.