Det är spiken på huvudet, när det gäller det jag känner bäst igen från far, för det var respekten och förståelsen över att allt är större än en i möte med naturen och folken,
det blev nästan lite för mycket åt den löjliga gubben-hållet, det 'är ett hinder för att ta för sig, det blir en barriär för intrång mot andra och mot naturen. Jag tror inte det är inlärd,
troligen så är det bara en genetisk variation, som bara har en funktion i vissa möten med livet, och som en får brottas med. Att vara så hänsynsfull, som han var i möten med vissa, kan se ut som ett handicap, det kanske
var ett handicap, men gränsen för vad man kliver över, är ganske så fast. Han verkade ganska hjälplös i vissa lägen. Han är inte den enda mallen, men en förebild blev han, och sedan det gav genklang hos mig,
så tror jag att det var för att det var så självklart han sa och därmed verklligen inte någon motsats i min värld.
Jag är också född in i en kultur där man skall ta för sig, och bara den
dumma står utan någon kaka. Men sedan är jag inte så suverän som min far, för kommer det en Mashmallow, så blir den simpelthen borta innan någon säg det. Och att det inte var jag?
Nej, jag nej?