mot

de egentligen med pengarna, det sabla dumma Regnskogfondet, äldade de upp dem, kanske. Har de egengtligen gjort någon ting förnuftig de sista tretti eller förtio åren, sabla passiva gänget.

Ja, där ser ni hur dumt det är att samla på sig illskan över decennier, för det ser-ni kan bli till riktiga dåliga attityder i slut-ändan. Sabla dumhuvuden!

Ungefär som Arbeiderpartiet som spinger runt efter kvinnorna i regnskogen, sabla korkskaller!

samlade på frimärken i alla år, han rev av frimärken, på varje brev och la dem i blöt, så att han tog vara på dem alla, och förstagångs-stemplade och så vidare och så vidare, och då han dog var de precis som hans 5000 - 8000 böcker, jag försökte att räkna dem men har glömt antalet, helt värdelösa, ja nästan. Pengarna för dem, gav jag till Regnskogsfondet.no, han ville att jag skulle ta vara på hans böcker, men det blev omöjligt, för det var inte helt någon intresse för dem, så de soldes till bok-uppköpare, jag har glömt namnet, nåt på ark...

Shit det samma, men nu jag river också av frimärken från breven, fast i bland tvinger jag mig till att kasta dem i källsorteringen för papper. Det har jag är även ett gammalt minne i från Studentersamfundet i Trondheim, och det var om jag ville bli med hem och se på någons frimärke-samling. 

Självklart så tackade jag nej, men sedan så har jag aldrig glömt den fina frågan, för tänk på den fina frimärke-samlingen som jag kanske missade? Ja oss nerdiga i mellan. Men en annan fråga blir, måste jag nu repetera allt han gjorde? Det verkar inte vara jag som bestämmer, aporopå den fria viljan. Det är mera som om frimärket bestämmer och tar över mina händer, och vipps eller swish så ligger det ett frimärke på bordet, som jag efteråt måste lägga ner i en pappers-påse. Men inte säga det vidare bara, att jag har så svårt för att slänga dem, och någon gång måste jag fråga, om någon vill se den fina samlingen.

Frimärken är små konstvärk, och det vore sorgligt om de bara skulle slängas eller arkiveras bort, för all framtiden.

övergick jag ifrån att från att vara den gulliga tanten på parkbänken som matar duvorna, till att bli den sista mohikan, ja jag vet att den sista mohikan är död, men attans om de får utrota den, så jag kom jag på krigs-stigen, det är en ny roll för samtiden, jag har inbillat mig att jag var utan anlag för den, men nejguu, om de skall få utrota den sista mohikanen! Aldrig i livet häller! Hur låter det nu igen, enligt de gamla filmerna? När någon är på krigs-stigen?