tror att detta har varit en lyxkryssning. Det har det inte varit, jag dog nästan.
Och har fått överge mitt eget förväntade liv, jag har förlorat de materiella saker på vind, i förråd
och gömmor, det är tömd, allt for sin väg, jag har fölorat sömnen, alla mina framtidsplaner, och många av mina nuvarande ägodelar försvinner nu på överfyllda bussar och tåg, pga min avsaknad av
närvaro för stunden.
Jag har få överge vädlig mycket, bortsätt från livet, som jag dock inte behövde att överge, och jag har även måtte tåla att möte fullständiga lågmål.
Jag har förlorat de jag brydde mig om, de dog eller någon tog deras närvaro. Jag valde detta aktivt, efter att jag höll på att förlora livet i 2017. Jag bestämde mig för att haka fast i livet, för det var själva
livet i stort, som höll på att försvinna parallellt med mitt, och jag bestämde mig för att offra allt för livet i stort.
Det kan se ut som en lyxkryssning, men det har det inte varit. Det har varit helt på livets
marginal. Det var som om livet frågade mig, om att satsa på det. Samtidig så har det givit en mening, för om jag hade fortsatt att leva medan livet i stort gick, så hade det inte varit mening i att överleva.
Det
att leva för säkert och en illusion av trygghet, gör att man kan låta hela livet i stort gå, sedan det är först när folk ser sortin i vitögat, att man börjar kämpa för livet.
Och sedan
har jag haft en stor mening i barnens överlevnad, sedan man vill aldrig överge deras liv.
Det har inte varit någon lyxkryssning, och det har varit en kamp för att överleva.
Även skrivandet blev en del av den kampen,
och den bjuder man ju på.
Själva livet är för stort till att slänga i väg det, och det man kämpade mot, var folk som borde ha kommit med en tack. Det var även deras liv som man fick kämpa för.
Och
någon tack kan man aldrig förvänta kommer. Det var även en kamp utan några förväntingar.
Livet är så, det går inte att basera sig på förväntningar.
Vem visste vad livet egentligen
var.
Och! Det går inte att bli sur på någon som jobbar för miljön, troligen så har de jobbat häcken av sig.
Många av oss som jobbar för miljön lever ganska utsatt, den styrs av vågor
av gillande eller inte gillande-markeringar, vi är alla en del av flocken och den kan byta riktning ganska fort.
Fast en flock märker häller inte skiftningarna, den byter bara, och vi är alla en del av det.
Så ta hand om er och varandra, sedan vi alla är beroende av att gillas, eller likas, på något sätt.