av ursäkter finns , och det var inte jag, det var hjärnan min, är en ganska bra ursäkt.
Det var inte jag, häller!
Sedan min hjärna gillar fullständig ordning, den gillade verkligen kemi och det periodiska
system, jag förstår inte varför, och den gillade norsk och tysk gramatik, ja av en sorts komplett ordning.
Så skall se på glappet, sedan den andra sidan av den, av hjärnan alltså, saknar grundläggande realism.
Om en av drivkrafterna med att sjunga är: Att på julkvällen stå i den vita snön i Dalahellen, med stjärn-himmeln över och sjunga så det ekar: O helga natt, så finns det liksom ingen realistiska broar mellan
det periodiska system och stjärnhimmeln, och ingen kan sjunga:
O helga natt, efter Jussi Björling, allt efter honom är klent.
Men då börjar vi se ett glapp i all realismen, Dalahallen? Ja just, och fast jag gärna
tar Mashmallowen först, så måste jag medge, att just nu är det Marsipan-bröd som är min favorit, den har fint rosa glanspapper, och konstig nog, så ligger det ganska ofta en i varukorgen, ja innan jag betalar, och den
har nog hjärnan min scannat in i förväg.
Vi måste också kliva in i Madli igen, det var ju ett ordentlig hus, men något gick inte helt enligt ordningen, så det som sitter igen är perifera upplevelser, av någonting,
som var för länge sedan. Och sedan måste man gå in i huset för att komma ur det. För gott. Det finns ingen ting där att hämta längre, bortsätt från perifera minnen och dem skall vi se närmare på,
för det är ju också intressant. Det är som att gå på Nordiska museet. Något mera att skåda därifrån finns nog inte kvar. Det var ju vårt centrum en gång i tiden, sedan vi flyttade långt
i distans och lite för ofta.
Men före dess, så görs det ett försök på, att få någon ordning på den delan av hjärnan, som inte alls gillar realismen. Med ordning kommer det frid, gör det
inte?