ja aporpå store drömmar, för de var minst lika stora den gången jag pluggade, ja att vara en Greta. Det var det som drömmen, ja att komma i de stora foran.
Men jag var verkligen inte Kairos, jag fick inte fram orden
i plenum, och ingen var intresserad av det jag sa, sa jag någon ting överhuvudtaget? Men förståelsen hade jag.
Jag har ännu svårt med tid och ställe, jag kommer fel, så man kan gott slå fast att jag
inte var Kairos, som är retorikens ord, för den som säger repliken i rätt tid i rätt forum och i rätt ögonblick, och hela världen blir till ett, eller en reaktion, alla börjar gå man ur husen för att
bärja och värja Jorden, sina barn och allt som de plötsligen förstår försvinner och fösvann. Det ögonblicket är inte helt inne, det är när männsikan blir som en flock, och alla simmar i rätt
riktning, utan att ställa motfrågor.
Kairos, är en även tidpunkten då allt vänder, det är kanske inte en enskild person eller replik. Det är när alla fångas i samma ögonblicket av den samma känslan
och bara gör.
Finns det ögonblicket, man kan säga att flocken då blir som ett, och det hela är fullständigt självklart.
Flocken är flocken och plötslig så är allt lika självklart.
Att vilja vara DEN personen som får allt att vända? Nej denna gången är det nog en ihärdig samverkan. Men vid et visst punkt så bara vänder det hela.
Gör det, är det inte för många motkrafter?
Nej sedan man har rätten på sin sida.
Vem vill inte vara Kairos? det är som att vara Aksungen eller Askeladden.
Fast Kairos hörs ut som ett ko-namn, ja jag hade stora ambitioner, och allt för liten självinsikt.
Det är nu den, jag får invänta. Det andra är självklart.