vi ev. skulle ge oss på någon annan, så är det själv-insikternas tid, det är en tid för allt, att vara slev i munnen, att inte hålla tand för tunga, själv-insikterna är som kanon-kulor. Okej
då, det är inte förebildelig, det är inte så bra, sedan då pekar man, medan man räfsar, någon. Det är inget sympatisk drag. Ergo är jag inte bara sympatisk, alltid. Min far var bättre.
Hmm,
var blev det av Glorian? Att vara slev i munden är inte bra om man skall vara ett förebild.
Så var det sagt.
Den andra lasten är att jag nu har nått prepubertal ålder, och jag som har varit som ett lamm någon
gång i livet, blir alldeles röd i ansiktet, benen darrar innan jag skäller ut kassörskan, för elendig service. Att det inte passar med den egentliga åldern? Ju visst, och jag skall inte spela Marianne Faithfull's: https://youtu.be/MfapKxWamIM
För då blir jag simpelthen bara så trist över det som jag inte var deltagande i: Livet mitt.
Att gå i barndommen heter det så fint, det är inte SÅ fint, och den dagen jag står i min lila tunika-klänning,
storlek 6 år, och pekar på godiset samtidig som jag vrålar: JAG VILL HA DET! Så är det dags att ge mig precis det JAG vill ha!
Nu lämnar vi detta viktiga temat, för den andra tematiken.