mot

Och att hålla sina ord. Jag tror att folk är mera lojala mot varandra, än mot orden, och då betyder inte orden så mycket längre, och där skiljer jag mig, sedan jag tar orden bokstavligen, jag har inte haft misstro till folks ord, jag trodde på alla mina lärare, såg ingen grunn till att inte tro på dem, och därmed är jag orden lojal, mest av allt.

Kunskap och försöka att inte vara i miljön, där kontrakten är annorlunda. Jag har tagit på allvar att folk skall kunde lita på mig, fast kontrakten är tuff, sedan det har sätt annorlunda ut åt det andra hållet. De vänner jag har är ungefär som jag, tillförlitliga. Det är en förmåga som någon vill kalla tråkig, och den värderingen harr jag även gjort om mig själv. Men om jag skall vara den jag är, eller i pakt med jag, så är det den jag är.

Gång på gång har jag glidit ut ifrån mina ramar, och får justera dem om och om igen, för inte var jag perfekt och inget är för givet. Att ha folk som att det inte går att lita på, ja på deras ord, är det värsta jag kan möta. Ärlighet söker ärlighet. Det finns inte så mycket att göra åt det.

Under alla tysta åren, så kan man sätta lappen: Tråkig, på mig. Men de är också någon, och med ett beslut att aldrig överge folk, fast jag kan ha gjort det ändå, men inte medvetet.

JAg har satt fruktansvärda stora krav på mig och jag har försökt att palla uppgiften. Lite lika är det med min får, det kan likna en tråkig och långsam männsika som sitter och värderar orden. Det är nog inte det mest sociala, fast jag är väldig social ett tag, men sedan måste jag hem och värdera orden, efteråt.

Tillit får man när man ser att de andras ord håller.

ha svikit på det sättet, hela befolkningen, barnen, de potentiella barn-barnen, vännerna, alla djuren. Jag kunde aldrig ha gått så lågt att jag sviker någon med flit, för kunskapen måste ha nått dem.

Och då blir det till: Svik, svek och någon man aldrig kan lite på någonsinne mera.

Hur kunde de? 

Alla är oärliga! Är det för många som tror på. För mig som inte har det som utgångpunkt, kan det se lite konsitg ut, men om folk tror att alla är oärliga, vill de möta miljöfrågan och mig på ett skeptisk sätt. Och om allt är osant och alla säger bara det de säger för att vinna kampen, vilken kamp? Ja den om att vinna. Vinna vadå? Jag tror det kvittar för dem, som möter världen på det sättet. Om alla ljuger för att vinna, så måste man ljuga ännu värre tillbaka för att sänka dem?

Ja det verkar vara så.

Långsamt går världens grymheter upp för mig, och vikten av att kunne tro på folk. Man kan inte lära någon ting, om man inte litar på något man hör. Då är vi alla: Lost in space.

För att lära något, måste man lita på något, annars kan man tro vad som helst, eller missa den viktigaste informationen. Och så verkar det ju vara. Det verkar finnas så stor grad av lögner, att folk tror att lögnen är normalen.

Jag lärde det som barn redan, att aldrig svika någon, med att ljuga i dem.

Vad lärde alla de andra egentligen? För det verkar inte vara så i alla miljön runt mig.

Vem lärde dem att ljuga? Att det är okej?