O2, som jag skall läsa är av Klas Berggren, och jag känner stor respekt för honom, jag känner ju honom från Anhörig-föreningen, och han är en över-levera. Sedan få överlever en barndom av
stupstockar, krok-ben, knäp och knåp, och i boken: Träsk, skriver han precist om hur det är att växa upp, när det inte går att lita på det du växer upp i. När omgivningen agerar som du var fiende och inte
liten. Eller vänder på vem som är vänn och vem som inte är det.
Det hela känns nära, och att överleva blir att hanka sig fram och hittar man ingen hank, så dör man bara. Helt uten empati, för
den finns inte. Boken var förutsägbar för mig, men inte för andra, tror jag. Man bara vet hur det går, om man har läst och lärt skriptet innan. Resultatet blir vuxna som blir tillbakahållna, tappar lite kropps-språket,
blir lite för vaksamma kanske, och är alltid lika oförberedda på storm?
Ja, eller iskylan, för det beror lite på vilken typ av uttryck det hela hade.
Och man fortsätter att se världen ur den perpektiven.
Något blir krystall-klart.