Efter att mostern dog har det varit som sju magra år, jag gick i utmttning, sedan jag försökte följe upp mostern. Då jag kom till henne var det kaos, hon var dödsjuk pga en dålig läkare, som inte ville fånga
upp tillsåndet innan det blev för sent.
Jag föjde henne från det ena hemmet till det nästa, apropå billedboken med ett foto från Storo köpecenter i Oslo, så satt jag med på henne på Storo
sjukhem, 2012/2013, jag tror det var på Storo vi satt i en hall och väntade 6 -7 timmar på en ambulans, hon dödssjuk och jag dödstrött, utan mat sedan hon var utskriven, och detta vara vanlig praxis.
Med mostern försvann
en konstant, det var den enda personen med en konstant kärlek i sig, hon döljde inte den konstanen, den var märkbar och självklar, och då hon dog var jag så utmattad att jag inte klarade att resa i begravningen, och det var
som om bara inga ting var kvar, då hon lämnade.
Jag har ju alltid varit passe (norsk ord) naiv, jag var nog den enda studenten som skulle utbilda mig i miljövern, det norska ordet är snyggt, och som Askeladden, ganska blind för
hur denna vägen såg ut, det målet jag hade fanns inte riktig, biolog är ju som en evig konkurrans om titlar på universiteten.
Jag kan egentligen inte klaga, jag fick det som jag ville, det enaste jag gör nu är
att jobba för miljön, när jag kan, och min dröm om en international miljö, den är ju det, fast inte som jag hade förespeglat mig det.
Det var inte så jag såg det före mig, det var det inte. Förståelsen
för behovet har varit där sedan 70-talet, och det var Sverige och i Stockholm det hela startade för snart femti år sedan, de internationala miljösamtalen, men man förstär inte riktig att det hela skall komma på sin
spets, att det handlar till slut om att vi kan utotas alla, om inte så väldig många år.
Den bilden tror jag inte jag såg för mig, sedan jag rent naivt trodde att alla ville verna om jordens miljö. Självklart
ville de, särskilt när jag sa det till dem.
Hjältar, ja det var folk som Raoul Wallenberg och lite som Robin Hood, jag trodde han var på riktig, och jag trodde de var omslutna av kärlek, men de var ju omslutna av hat, men det
förstod inte jag. Jag trodde att hjältar var några som alla såg upp till som hjältar i sin tid.
Jag har även fem trauma som jag vet om, trauma kommer alltid utanifrå, det frambringer en schock, och det finns inte
nogot sätt att agera, för att verna sig, det finns ingen reaktions-sätt, och det som blir skyddet är att minnet splittras, så det svårt att komma ihåg själva händelserna efter, och jag har lagt ner enormt mycken
jobb på det, sedan det ändrar tillvaron helt, sista gågnen var alltså nu i 2017.
Vi har inbillat oss att livet är enkelt, att det inte skall bestå av motgånger, inte något fult, man blir handicappad om man
tror att livet är som ett evigt spa. För rätt många i världen är det inte ett evig spa, det är inte självklart att överleva dagen, det består av schock, matbrist, och det är ingen för giviet att
vara omsluten av kärlek, det finns så mycket annat som man kan omslutas av.
Föreställningarna av att det är så enkelt, gör att få blir hjältar, sedan det består i att kunde agera i hat, motgångar,
när livet spetsas, och i dag kan man igen särkskilja sidorna, av val på vilken sida man måste välja för att överleva, men fortfarande är det inte självklart.
Det är så mycken dubbelmoral, den
tycker jag inte om, då definitionen av Hållbar utveckling kom, och den kom i Oslo, så innebar det en fortsättning på ett medvetet olje-, ja inte äventyr, mera av ett olje-ohyre, medan världen skulle samtala om miljöfrågorna
parallellt.
Dubbbelmoralen har det i sig, att den ger med ena handen och tar med den andra, och man kan aldrg då veta precis vad som gavs och togs, man kan inte riktig klok på det som sker.
Och allting kan gå riktig på
tok.
Vem inbillade en att livet skulle bli skyfritt?
Och man överger på något sätt sitt eget liv, för något som man tycker är större.
Det hörs mycket finera ut än det det är, det
är inte smörögat, inget centrum & inga smörr-gossar.