mot

vi går in på temat kultur-landskap,

så kan man också slå fast att det är många drömmar som får ta slut, som min mormor sa: så är inte livet alltid beinväges. Det kan kännas riktig korrumperad i blant, ja livet alltså.

och kulturlandskap.

I eftermiddag åkte jag för att se en konstutsällning i Bellmansgatan 11, och hade fått det före mig, via kartan, att den låg bredvid Operan, den låg inte bredvid Operan, det tog ca tre timmar att gå, och gå och gå. Vad händer om man släpper ett barn ut i öknen? Det dör eller överlever, det är enkel logsitik, men vad händer sedan? Det blir vägen, ganska enkelt, det blir att alltid överkompensera, och den som lipar har förlorat. Och ökenvandringen blir livet, och sedan börjar man att skapa något liv där. Jag har skämtes mig ihjäl för min bror som har utnyttjat rollen som malplacerad, och alltid efter koncerten eller uppträdande, klappar han högt sista klappen, ganska så högt, lite fördröjd och märkbart, men inte helt udda. På det sättet har nog även jag börjat undervägs, vad skall man annars göra? Det att gå fel varje gång, kallas inlärd hjälplöshet, men den är lika hjälplös ändå.

I Bergen läste jag kursen Miljöfag, som i stort sett som jag kommer i håg, handlade om kulturlandskap, och hade jag kunnat klippt mig ur den scenen, så hade jag gjort det. Det kunde inte ha blivit mera fel, jag var muntlig tillbakaställd, det var som att placera Britney i Akademikerföreningen, ovillkorlig, det var som en lång mardröm, men sedan jag inte var ovan med ökenvandringer, så fortsatte jag att gå den, och jag dumpade med stil, för sedan frågorna gav non sens, lämnade jag utan att skriva ett ord.

Men självklart var jag intresserad, mina föräldrar kommer ju från kulturlandskapet, gårdane var självförsörjande enheter, ja i princip, och vi skall se närmare på kulturlandskapet i Norge.

Vackert? Ja men det var förnamnet!

Och tillfoga att det inte var något fel på kurs-deltagarna, de var trevliga, men jag kände mig som en Ufo.

blvit riktig glad i Sverige också, med sina olika särprägl.

Med det lilla landet jag kom ifrån, känner jag mycket starkt för, det gör jag med alla land jag kommer till, men jag är präglad på ursprungs-landet. De kanske inte har varit världens duktigaste på miljöpolitik, kanske ner till IG-varning? Men folken finns ju kvar, och många driver jorden hållbart eller vill göra det, många bygder finns kvar, det bor fortfarande folk i husan, och jag känner mycket för folket, där bara inga skulle tro, att någon ville bo! De bor kvar och håller jorden i hävd och där finns en kvalité, som inte skall underskattas. Det man är uppvuxen i, tar man gärna för givet, jag har suttit på olika tåg och ruttor och tråkat, för att jag inte ser vad som passerar. Kvalitén har varit mycket i att man inkluderar hela befolkningen i samma kultur, de samma värden. Det ligger inte tvång i det.

Det finns ett högt värde av naturen och kulturen i Norge, som många folk började ta helt för givet, då de börjada åka runt och runt för nöjets skull. Vad är det för kvalitén, det regnar mycket på kusten, och det kan blåsa stiv kuling, hagla snøbygar och övergå i stark storm! Vore det inte lika bra att varma upp hela landet med drivhus-effekten, men det gör vi ju redan, och det kommer inte att ge landet någon kvalitét alls, för landet är gjort för de förhållanden som rådde och som alla vill ha tillbaka, ja det tror jag på riktig.

Men vad gör man i ett land, där blåser upp till storm i blant, skall man inte få fri tillgång till solen jämnt? Och kunde gå ibland elefanter när man känner för det? eller doppa sig jämnt i sin egen hemme-pool? medan man hämtar någon dryck ur kylen? Ja sedan huset har en bastu bredvid poolen.

Bekvämligheter kallas det, som många blandade ihop med människo-rättigheterna. Men jag känner en annan kvalité vid landet, jag var på gårdar om sommaren som barn, och fast det inte var så bekvämt ännu, då jag växte upp, så är det där minnen har hängt sig upp, i form av något tillnärmar sig helagt, en upplevelse som övergår långt alla moderna bekvämligheter, som även bara liknar på olika trender som liknar på varandra, det är inte särskilt unik. Ärlig så är det inte SÅ många Pool-tillvärkare till att det kan bli unikt, förstår ni. Poolerna är massproducerade och ger kanske en bra för-stunden-känsla, men kommar att övergå till bara obekvämt en vacker dag. 

Vi satsar på att folk reagerar i tid, och går i gång på att skydda det som de har verkligen har kärt, och där inkluderar vi den riktiga Polen, som finns i Norges stolta historia, och som aldrig förut inkluderade någon förstörelse.