tider?
Det tror man alltid, på höjden av Inka-riket, på antikens höjder osv osv och på de norska tingen, så var de alltid på höjden, och inte var de dummare än idag.
Ärlig, jag
gillade inte 80-talet, det var plågsamt, och det kändes inte modernt.
Att tänja gräsnerna kan man göra ganska långt, säkert ännu vidare, fast blir som en kurv, som lägger sig upp mot 100, men aldrig passerar
den.
Personligen tycker jag det inte är så intressant och modernt, och jag står i fara för att inte ha så mycket att säga.
Det som vore intressesant är att ta tillbaka förtiden, åter-införa
folken i stället för tekniken i företagen, ja det är nog säkert baksträvig, och ta tillbaka bruks-konsten som inte är massproducerad, ta tillbaka hantverket, och låta männen, som sitter bakom allt för stora
maskiner, med överdimentionerad ljud, få släppa det och dra ner på maskin-parken, dra ner på volymen. Design är inte mode, det är hantverk, och att bygga något fint, tar inte två veckor, det tar kanske ett
liv.
Riktig värdi-skapande, nära föremålet, uppmärksam, närvarande, mänsklig.
Jag förstår ju att broar kanske byggas via andra vägar, men målet måste vara att ta tillbaka livet.
Det som är levande i folken, det är inte så farlig eller negativt att ha känslor som inte handlar om att vara framåt, massproducerad, stort, kortvarigt och fult?
Ja, det tycker jag, arkitekturen avspeglar alla quick-fixen
i vår tid, det skorrar i ögonen.
Hundre våningar på två veckor?
Det hela har mycket med de ursprungliga värden man får med sig.
Och då tycker jag om det långsamma livet, det lite föränderliga,
de enkla ramer, folk som arbetar på riktig, som är solida, som inte är för flexibla, jag tycker inte om för många våningar, jag tycker om mötesplatser där alla mötas, inte inträde med för fina
kläder, och där man skaffar värdemätt som fångar in den som är där, och det som är verkligt, lugnt och behagligt för ögat.
Jag vill inte ha varit förutan resande, men det konstiga var ju att de
kom till Afrika och Syd-Amerika före flygens tid, man reste långsamt, och då får man kvar de som gillar andra kulturer, och som känner respekt för folket de besöker, som tycker om själva resandet.
Självberöm?
Ja visst det lät väldig bra, eller hur?
Så därmed är det konkurrensen som drar alla åt ett håll, nära gränsen för all ting.
Det är väl många flera än mig som känner
det samma.
Man måste alltid följa på något som inte stämmer helt med de värden man äger:
Lunchbuffen, bekvämaste stolarna och alltid fönsterplatsen.
Jag känner mig gammaldags och bakåt-strävig
också. Sedan jag verkligen är det.