mot

alla som stoppade Preemraff! ❤️

Och över på något helt annat. Jag är extremt saklig, och åt det andra hållet fullständig osaklig.

Därför måste jag alltid akta mig, sedan osakligheterna kan ta över i komplett tull. Så att det blir pinsamt för alla och envar till slut. Jag kan inte en gång dofta på alkohol, gränslösheten är ett faktum länge innan. En gammal skada? Jag tror det, sedan humorn är gränslös och inte alltid så roligt.

Då jag lärde känna Anna, som är uppvuxen i Frälsningsarmen, och verkligen är en klippa, så fattade jag genast att henne kunde jag inte få med på galejen, och jag har försökt seriöst att få henne med på bar. Ja just på bar. Varför bar? Det är för att hon inte vill dit.

Vid två tillfällen har jag klarat att få henne med, ja innanför staketen. Det ena var i Täby, och det var en spelhall och Tjejen och Anna och jag fick sitta vid utgångsdörren så Tjejen, som inte någon är allergiska för, inte skulle ge någon allergi.

Den andra gången var i Södertälje och vi åt rödspetta, jag hoppas inte den är utrotningshotad också, och vi satt längst ute på deras uteplats, ja Tjejen, Anna och jag.

VArför håller jag på med det, ja Anna tyckar inte jag är rolig då, men hon skrattar hjärtlig när jag inte menar att vara rolig. Jag har en otrolig driv i humorn, omdömeslös, ja jo på sitt värsta så, fast jag tror att det är rolig. 

Det tillhör ett annat stadium, och därför måste jag hålla den tillbaka. Gränsen var går den, sedan den måste ha någon gräns?

Det är lika roligt som när de på Big Bang skojar, ganska så dumt, medan de är ofrivilligt roliga.

Hm, talent, troligen inte. Plumpt. Säkert. Ganska så dum på området, det är blottat för intelligens.

Och försök på det.

Men det är ju lite trist att bli skåp-humoriker. Skåpen har för rigida gränser.

75 cm X 75 cm X 210 cm. Och där skall humorn frodas.

Och det är inte så svårt att följa mig, för det ekar från skåpen mina.

Otrolig barnslig var ordet. Jag har inga ambitioner på området, det är det som är hemskt.

Sedan då hade jag tagit till mig feed-back.

Jag skall nog börja med det, det ekar för högt i skåpen, och jag är ljud-känslig.

Sedan måste man testa gränserna, tror jag, för tänk om det egentligen är jätte-roligt?

eller utrotnings-ångest för framitden.

Jag fick det verkligen i går, och jag som är utbränd och sömnlös fick inte sova, det var det Jim skrev, det stämmer, det är en världen som inte tar ett fast standpunkt, men anpassar fullständig till alla svängningar, det är hemskt, de vill inte leva, och de vill att vi alla skall dö.

Pessimismen är förlamande, men också en reaktion. Ångest är förlamande och särskilt när den blir kollektiv. Bolaget com.hem som jag har ställer inte någon krav och slänger inte ut olämpliga kanaler, som de gott kunde ha gjort, som inte speglar nödläget på jorden. Det är dålig gjort av dem. Politikerna har blivit värdelösa, sedan ingen av dem tycker något eget längre, demokrati har blivit full anpassning, för inget har någon större betydelse för dem, inget verkligt är något att kämpa för. 

Språket och polariseringen gör att folk misgillar folk med annat vokaburlar och de kan därför inte samarbeta kors och tvers, det gäller att sitta små fack, äga facken och misgilla den i facket bredvid. Trist. Det är också fel och att svika framtiden. Under krigen så kunde man inte misgilla alla andra. Man orietnera sig enbart mot den som verkligen var fientlig.

Dä var det klart vad som gäller. I dag har vi skapat allt för många fiender, det är 700 fack som inte vill gilla de andra, det är klart att om de vill kriga mot varandra, så vinner vi inte.

Man måste kunde skilja på reell fara och sin egen vinning.

Ångest är för att om vi inte skall bli en förlamad kraft, så måste det bli en kraft, jag och många till sliter oss ut, för att vi på något sätt blir överlämnade till mera direkt kontakt, det blir ju som en front, det är en ting att ställa folk i fronten, men inte okej att överlämna dem.

Om tesen att alla behövs finns, så kan man inte rent strategisk överlämna folk som jobbar utåtriktad, för att de själva inte vill lämna sina fack, det är också ett svek att övrelämna någon till sitt eget öde. För att man vill sitta i ett fack som inte smittas av de andras vokabular.

Om det stämmer det jag skriver, det vet jag inte, men de goda hjälparna känns inte närvarande, och personligen känner jag mig ensam och att det hela är ren förlust av energi och ekonomi.

Ja de som jobbar i Afrika har inga plattformer en gång, de jobbar enskilda utan någon form för sammanhang eller stöd från sina länder ellre någon i sina samhällen. Det gäller alltså att inte tycka enbart synd om sig själv.

Men man skall aldrig njuta gott av det den enskilda gör, solidaritet eller lojalitet, borde folk känna med lika-sinnade kors och tvärs av vokabularet. Jag tycker det verkar vara allt för många som tar sig råd med att inte gilla några andra. Det serni är inte bra och det försvagar kraften. Det är fattigt. Det vill säga hur kort kampen har kommit, när man har råd med att inte behöva tycka om andra.

Man kanske inte anger eller angiver, men man överger i nuläget.