mot

för enligt hur jag har tolkat ordet hjälte, och utan att kolla i NationalEncyklopedin, så är det inte den som var först på Mont Everest, det kallas en bragd, och om de var en förebild? Det ligger mängder av lik och skrot efter dem, som har försökt att kopiera bragden. Det att ha mod nog till att stå upp för någon eller något, utan att vinna på det, eller att risksera att inte vinna enbart själv på det, börjar närma sig vad en hjälte är.

Alla ungefär, vill göra andra till lags, man kan överge sina egna meningar för egen miljö, för det att stå upp för någon och något, kräver väldig mycket. Enligt: På Spåret, så hette en av de norska krigs-hjälterna Max Manus, ett stilig namn, jag kom bara i håg förnanmnet. Jag har självklart läst om honom en gång i tiden, och det är gjort film eller filmer om deras bragder eller stor-dåd. Och han hade en central roll i motståndsrörelsen. Jag tror han var ganska orädd och påhittig. Och där ser-ni är inte jag, jag är rädd för höga ljud och brå eller snabba rörelser, så där hade jag inte passat in. Men där är det en plats för de helt orädda hjältar i alla rörelser. Fast det var krig då, så då gick de väldig långt i sitt motstånd.

Alla behöver hjältar, barn är en utsatt grupp, de tillhör nästan gruppen ägodelar, och det är troligen lättare att tycka om husdjuren, sedan människor i stort är mera komplexa än djur. Det gäller även barnen. Och därmed mera komplexa att förhålla sig till. 

Alla behöver någon som försvarar sig, jag har haft förebilder, har folk jag gillar och folk jag älskar, jag har haft goda vänner. Men när det kommer till försvara en, så är det nog så att männsikor alltid står svagt på något sätt, och behöver den som står upp för en just då. Jag har haft några få, och längst uppe på tronen står min moster. Hon förstod aldrig att hon var betydelses-full och inte alltid jag häller. Just hennes födelsedag glömde jag, hon togs lite för givet. 

Nu har jag passerat igenom Skogskyrkogården och jag skulle önskat att man hann att visa dem uppskattning innan de dog. Den är överfylld av tända ljus och blommor. Jag har häller ingen upplevese av att livet slutar med mig. Man tappar helt myndigheten som död, men annars liknar det en sömn, en frånvaron. Som människa som har levt, så finns man i arkiven, som släkt till någon eller i ett släktsträd. Man har varit där och registrerat livet. Jag tycker inte fortsättningen är mindre viktig än jag. Om jag är frånvarande eller inte, spelar inte någon roll, för livet fortsätter och om man är uppriktig glad i livet, så är själva livet viktigare, än var man för stunden är. 

Svt har även börjat med morgonsgympa och strech, det är bra av dem, sedan hälsan inte är oviktig om man vill ta hand om det och dem, som är viktiga för en.

förtur.

De har ju alla odds med sig, sedan de inte bryr sig så mycket om folk, så kan de säga det som behagar, men när det börjar gå in i plain överlevnad så är de borta, sedan de inte brydde sig. Jag kan aldrig ta tillbaka den platsen jag förlorade som liten. Det går inte, och därmed så har jag hamnat i facket: De lite tråkiga, dom som kommer och torkar upp efter festen.

De som tar soporna efter festen, och de som städer efteråt. Det brukar inte att beundras och frågan är om man behöver just den beundran? Det är liksom inte glorifiserande att torka upp efteråt, och då går det inte att ha på sig någon guld-klänning.

Föraktets kraft kan dra många, men den kraften kan aldrig bli till någon stor makt, för den innhåller koncepet att förakten aldrig slutar, efteråt vänds den mot nästa, och nästa och nästa, och till slut så fanns det bara inga kvar. Krafter som drar folk, kan gynnas i olika lägen.

Men till slut så handlar mycket om att torka upp efter efterfesten. Då är det inte mycket glitter och glamour kvar. Och då kanske, var det inte längre så attraktivt häller.

Granne Berit hämtas av ambulansen, hon har släkt och därför övertog de ansvaret och jag skall inte ta hand om papegojan eller Nora, även kallad Niara. Det var nog bra, jag körde i botten då jag tog hand om moster Gunvor, det fanns inte någon vård runt henne, då jag kom, och hon var döende, och om är det någon jag saknar så är det henne. Hon hade ett mod, som tror var större än min fars, och hon sa till. Det fanns ingen tvivel kvar, när hon sa till.

Barn behöver flera vuxna som ser det enskilda barnet, och som kännder det som ett ansvars-område, det finns troligen så många förälder, som inte tycker om sitt barn, det hela kan bli lika som Idol eller Talang, de trycker på: inte gillar-knappen, för det egna barnet. Man har en föreställningar om föräldra-rollen som helag. Men den är inte kvalitéts-skyddat. I kärn-familien kan tortyr obemärkt försiggå, under täckel-mantel: Kärnfamilj.

I Norge har de en ordning med gudfar och gudmor vid dop, och de tar ett större ansvar för barnet. Det var mina mostrar och min fars yngsta bror Magne, som var mina. Och onkel Magne bodde i de nordligaste länen, jag tror även de har en stuga vid riks-gränsen. Han skickade presenter vid jul och till stora dagar. Och av honom fick jag samisk slöjd och hantverk. Mycket av det har jag fortfarande här, jag har två samiska barn-mössor och smycken och omsorgen var märkbar. Jag har även en svag känsla av att det ligger lite same-blod i fars-släktens ådror. Men det vet jag inte, sedan det inte är officielt i såfall. Så det kan vara en fel antagelse.

Men att de var skickliga folk som tog ansvar, är det ingen tvivel om.