för

att rättferdiggöra sig via ideologin idéer eller via kompisar.

Det är inte svårt att hävda något under andras idéen eller regim eller bara kollega-klmat, vem vill inte vara kompis på jobbet, via att inte ta imot information och lotsas som det inte är ett barn eller liknande man mördar, man använder sig av skydd, för att inte gå i klinch med kollegor, men mord är lika kristallklart. Det är ett mord oavsett tankekonstruktioner. Det håller inte som försvar i rätten, fast man har vävd tjocka ideologiska tankar runt morden som skydd för att känna skuld eller ansvar. Pang, någon stelnar och faller, medan personen försöker att vrida sin penna, men det gick inte. Vissa folkrättsliga princip gäller och gäller för all form för liv, och en vanlig strategi är att undvika och ignorera det fakta, och Pang, dä stelnade någon och dog, just för att någon tog ett ödesdigert fel val. Pang så dödas ett barn igen, oavsett vilket barn det var.

PANG.

Monte Christo.

Jag läste den innan jag var tio, den gick som serietecknande i Norsk Barneblad, den bästa tidningen någonsin. Ännu känner jag fascinationen över historian, det är skillnad på hämnd och att sätta någon på plats, det används i uppfostran, det måste man göra då och då även med vuxna. Men sedan kräver det enormt mycket, boken utgör ett helt drama. Det finns olika väger för att nå rätten, men sedan måste det vara en konst, sedan det är så många runt alltid, på någon sätt så måste det ha varit den ultimata orätten, fast personligen.

Det är så många orätter, och det gör det inte rättare, jag hoppas det konmer en domstol strax för ekoside, det största brottet någonsinne. Det går inte att försvara, precis som med andra världskriget, så går skiljet så rakt igenom rätt och fel. Det beror inte på, det är inte svårt att ta ställning. Det är världens enklaste fråga, och där kan många orätter återställas, sedan saken är så enkel, man dödar inte, eller har ihjäl, det är skriven in i alla rättsystem redan. Där är gränserna krystallklara, brotten kan även mätas i fotspår och klimatavtryck, och det finns småkriminella och riktiga bovar.

Hur känns det när man mördar? Känns det?

eget medlidende.

Man kan inte hacke på sig själv eller repetera de vuxna sina röstar, som sätter sig i sitt överjag. Men det är omöjlig att famna hela sig själv och hålla sig själv uppe, för vad har vi då medmänniskor till eller för. Det är väl där egoismen föds, som om livet är en ständig kamp imot alla andra. Det hela handlar bara om egen överlevnad. Till en viss grad måste man klara själv att överleva, men finns det inga relationer kvar med tillit i sig, så betyder väl livet inte så mycket?

Vad skall man överleva själv för, och hur länge, för eller senare så får man vika sig ändå.

Eftermälet? I alla dagar häller!