Der är som ett flöde ungefär.
Att känna något eller en reaktion när andra går för långt, men också känna det samma om en själv går för långt. Självrättfärdigheten
kan göra att man går i försvar, men då har man förlorat sitt medlidande med andra. Det är långt tyngre väg till att be om ursäkt, än att rättfärdiggöra sig, men då har man förlorat
sin finhet.
Jag fick en besked från på messenger från Robert L. och då hade jag redan blockat honom, sedan jag kunde hitta någon info om honom, och missbedömde honom, den hemska känslan av att gjort orätt
kommer, och det enklaste är att stänga av för det.
Men då har en förlorat sitt medlidande, så i stället blev det skamvrån och jag fick be om ursäkt. Man kunde gjort allt nästan, för att
lotsas som om det var fullständig på sin plats, men det gick inte.
Mdlidande är också en rättesnöre, sedan balansgång är svårt, och att upptäcka sitt eget medlidane, gör man när man har
det samma emot andra. Annars leder det till ett hemskt självmedlidande, och med en deltagare.
Att balansera fullständig är omöjligt sedan man är en peraonlighet och de är olika, och jag har haft för höga förväntningar
på folk, och om jag inte justerar den, kommer jag till att bli evig besviken. Det går inte att lägga hos andra det de inte har inom sig, eller förvänta en enorm feedback. Det finns inte i verkligheten.
Vi har även haft
en epok av Barbie och Ken-tiden, en fruktansvärd yta som inte harmonierar med vem folk egentligen är och alla de som inte passar i Barbie-och Ken-mallen och därmed blir långt utanför centrum. Vad är fel på Barbie-tiden?
Det var ett extremt fokus på ytan, och blev en del av shoppingtiden och ett fruktansvärd fokuserande på sin egen profil.
Medlidande är också att kunde försvara det som är mänsklig och blir till slut en del
av rätt-systemet och att själv våga att stå upp för det som också känns rätt.
Apropå att tankar och känslor harmonierar, och ger en möjlighet för egen harmoni.