för

no headache.

Efter att TV4 blev statskanal har de helt tappat marken, den var verkligen på väg upp innan.

Nu visar dumbrumkanalen rosa genomskinlig mode, en kvinna klämd mellan knökvalar, och annat nonsens, och DET skall inte en informationskanal göra. Och fokus på förgångna media-soffa-utslitare.

Jag känner inget medlidande, de är som robotmyggar, en måste prova att demodulera dem, innan de gör det.

Vad hemskt att se på ännu en ren skräpkanal.

att det finns ägedomsrätt till dem som är empatiska. Det är inte någon frisk tanke, men om man inte vet bättre, så kan man tro på den. Sedan allt är kunskap. En gång tiden trodde jag på den, sedan ingen sa att det inte var så.

Det blir ungefär som Pappillon, som rymde ifrån fångön, och såg medfångar ätas upp levande av myror. Det kan vara som en bild på hur lite rimligt det är. Alla relationer bygger på ömsesidig respekt. Det är bara några få som hamnar där. Det är hemskt att vara bunden och bli uppäten samtidig. Det är motsatsen av idealbilden av frihet, men den är mera realistisk. Man ser inte den nära nöden en gång, sedan den inte är öppenbar. Man kan se friheten, men inte se alla som bindas av den. Vissa ting ser folk flest inte, de ser inte ondskan och ofriheten, sedan det inte är alldagliga teman. Det tillhör allas undvikande.

Troligen är det med frihet som med pängar, för varje som får full frihet så står det 10 i slaveri, sedan der ena är baserat på det andra, precis som på Sokrates tid. Det är därför vi har det demokrati vi har i dag, för att försöka fördela pengar och frihet. Jag blir så arg över själva ordet, att jag skall låta temat vila i frid, men hör jag någon säga ordet högt bredvid mig, så dränker jag dens huvud i vatten, till den har blivit den perfekta slav, och sedan tar vi den diskussionen.

Men det hade inte funkat sedan i full frihet är det den starkastes rätt, och det blir i kilo och inte i kilometer. Temat och ordet är helt hopplöst, sedan det saknar förankring i verkligheten än.

Det blir som en dåre fri, ungefär.

ge rum för alla, det är omöjligt att ta allt och alla in, i en stad är det helt omöjligt.

Av min mor lärde jag att man kan ofta inte se det utanpå, och inte lägga det hos en grupp människor, och fast jag är som en radar, har jag valt att lägga emapatin hos naturen, sedan den prio ett för vår allas eller någons överlevnad.

Att ha en radar för nöden är jobbigt, men den sollar dåligt, sedan jag bara fångar upp det ytliga.

Jag är inte världsmästare i empati, men det är svårt att se på vissa drag av samhällsutvecklingen, jag blir också som en spegel, och formas av hur det ser ut runt mig.

Det är slitsamt att ha en utökad förmåga till att känna av, men kanske värre att vara helt utan. Det vet jag ju inte sedan jag inte har provat det än. 

Troligen är det en resurs med empati, om jag inte hade tagit så gräsligt hårt på okänsligheten, i form av likgiltighet och utrotning, och alla dens utryck. Det går på en som om det vore en själv.

Förmågan til att spegla sig i det runt en, gör att de fina intrycken blir till en del av en själv.

Och det är en referens och så värdefullt, att det måste få stå där i fred till alla tider.