Vissa politiker minns inte vad de sa och gjorde, medan jag på riktig minns inte, jag vet att jag gillar att sjunga, men jag hade ingen aning om att jag kunde enormt många sångar och vers, det är nästan läskigt. Det verkar som att stora delar är mörklagd, medan vissa ting är överexponerande. Och det hela ser inte ut. Man kan tänka snällt att det blev för mycket, sedan jag har en hjärna som smelter allt väldig långsamt, medan jag levde i ett evig drama. Att det är jag som håller mig undan folk? okej då, hyper-hyper- vaksamheten har kommit på, sedan man vet inte helt säkert vad folk kan hitta på. 

När det gäller min far, så tror jag att jag såg honom, men inte han mig. Jag såg vem han var sedan jag känner igen det hos honom den jag är. Vi skiljer oss lite i tänkande, han var unionist, medan jag alltid har tyckt om mitt lilla land, och dens rikedommar i fiskar och sjöliv, i de rika fjordar, landskapet och lantbruk, där de ligger klämd mellan berg och åar, mellan forsar och gärna så högt uppe att bara inga skulle tru att nåkon kunde bu där. Själv hade jag aldrig vågat att bo själv där uppe, sedan jag är ganska rädd av mig. Det kanske finns varulvar där uppe, eller monster, som en yeti, eller vampyrer, för man vet aldrig vad som kan hända en, när det finns så många olika typer av läskiga monster.

för här har jag jobbat en sommar, en del av släkten driver ett högfjällshotell vid Hövringen, och där har jag städat rommen en sommar. Sedan jag har långa öron, så fick jag med mig var Anaripigg var: https://ut.no/turforslag/115758/kort-topptur-til-anaripigg

Långa öron kan man gott säga att jag har haft, och ett lite sinne för det som är roligt. En långörig Inga, lilla Ninni börjar ta form. Ninga? Eller el nino, kanske. Apropå miljön.

av böckerna jag läste visste jag något om, kände inte till författaren, eller kunde någon ting om något, det jag lärde lärde jag via böckerna och sångarna. Apropå boken, som jag fick av Heike i 2017, av Robert Seethaler: Ett helt liv, så fick jag panik, då jag förstod att jag hade levd ett helt liv utan att berätta för någon vad jag nåsonsinne hade gjort, och jag tänkte om jag dör, så finns det bara inga som kan stå upp för mig. Det var häller ingen som visade större intresse.

2013 började jag hos sångpedagog, och jag hade ingen aning om att jag kunde sjunga eller kunde memorerar sånger, allt var i blindzonen. Hade han inte sagt jag kunde sjunga så hade lämnat genast. Jag sjöng i Soc-kor i Bergen och på Hagaberg, och tyckte själv jag var dålig jämfört med de andra. Jag har läst mig till allt jag kan och har lyssnat på sånger, men utan att komma i håg det. Jag kan inte minnas att ha samtalat med mina föräldrar, visst hade vi draman, men de handlade inte om mig. Jag kan knappast minnas folken från då jag var liten. Några är ju kvar, men sedan jag troligen aldrig har delat någor med dem, så stod jag i fara för att dö som Inga, för det var det jag höll på att göra hösten 2017. Några få livbojor var kvar till livet. Det är fullständigt som jag har upplevd det. Ett helt liv hade gått och jag var verkligen Inga. Visst har jag gått i skolan och pluggat, men inte har jag kunde dela något av det. Bara i sakfrågor för där är jag krystallklar. Jag är inte särskilt sentimental, det är inte naturligt att visa så mycket för andra människor. Troligen slutade jag läsa skönlitteratur då jag började plugga biologi, med mina skyhöga ambitioner. Som vanlig, och att det inte blev biologin, har jag ännu inte kommit över. Att ha någon som verkligen känner en och för det en är, är viktig, jag trodde som jag tror min far trodde, att det räckte med vad han kände, men det räcker inte, för någon ömsesidighet måste det vara. För min far kände nog mycket mera än han visade, men sedan var han världens sämsta på att visa vad han kände. Egentligen vädlig trist, för då hade jag kanske lärd honom att känna. Och det hade jag verkligen behövt. Då han dog, så sjöng jag hela Nynorks sångbok för honom, ja de som jag visste han gillade. Men knappt en tåra har jag fälld, och när vet hur mycket jag egentligen känner, så rimmer inte det en gång med situationen. Sedan jag bryr mig mycket om dem jag har runt mig.

Egentligen så tänker jag att jag borde skärpa mig mera, vad det nu innebär.

Men sedan minns jag en normal barndom innan dess, så något hände även undervägs.