Så var vi där då, där den odregligt otrogna flocken har låtit den komma och låtit det ske.
Där går sträcken, för sedan jag försökte motverka det, så är min roll över.
Jag kan inte sitte att se på det, och måste ha en ny roll, sedan resultatet är en minskande biodiversitet, det är bara i sin början, en grådighet eller girighet jag inte orkar att se på, och en passivitet som jag inte
kan hantera.
Jag vill lämna min roll, min biodiverstets-sida och hitta antingen en aktiv roll, eller sluta att se på att den odregligt otrogna flocken sänker sig själva. Jag borde skydda mig och mina med att hitta en jordbruksmark
i andel eller i en del, och starta projket överleva för mig och mina.
I början lärde jag mycket och fick energi av att driva frågan, men sedan mötte man det odregliga gänget, av passivitet, av undanflykter och av
ignorerande. Jag klarar inte den biten. Det var väldig lite lojalt mot sina egna och jag gillar inte svek eller likgiltighet sedan jag inte äger den själv. Jag sökte en själ eller flera, och fann bara plattidyder. Och jag är besviken.
Otrogenhet lönar sig aldrig, sedan man bara dränker sina.
Den orkar jag inte, vill inte, och ska inte behöva att se på den vidare, för det tar min själ.
I Adeles låt är det sorts försoning över
det som var, som jag inte känner än, men jag har vetat länge att min roll i just det fastlåsta läget över. Jag har mått dåligt av frågan de sista par åren och den ger mig inte längre någon energi,
för den speglar sidor hos människan, som jag inte kan svara på, besvara eller som jag kan känna någon identifikation med.
Det är utanför det som fönster som ger mig något, eller tolerans-fönstret.