har så absolut en tålighetsgräns innan den inte kan härbärga oss mera. Den har en gräns för hur långt vi kan gå och hur mycket vi utsätter den för. Den är unik, blå ifrån rymnden och den enda planeten med förutsättnad för avancerad liv.

Det går en gräns och sedan förstörs förmågan till att ha det liv på jorden som förstör den. Så avancerad eller lite avancerad är det.

jag såg alla barneteven och billi bompa under 18 år, alla, det var jag som såg dem, alla. De var särs pedagoigiska och underhållande. De passade mig perkfekt i ålder och utgåva. Otroligt kreativa var de under den tiden. De har ju en lekfullhet, som är sten död i vuxen-teve-världen. Den är fullständig platt och inte underhållande. JAg hade stor glädje av utbudet, och kunna ha orsak till att se dem i så många år. Måste man bli vuxen och platt, och utrota livet för att man har blivit så stor, och måste ta det som står svagare än en själv.

Frågan går vidare, jag behöver inte det, sedan det är tecken på feghet.

JAg har inte så stora krav på utrymmet, och har varit nöjd med det jag har. Och tacksam.

Man kan säga makten i en demokrati ligger hos folket, politiker och media, ideellt sätt.

Vem svek mest, och jag håller fast på media, vem ska en lita på, och vem skall man vända sig åt?

Vad jag känner efter alla dessa åren, jag känner en typ förlamning, sedan man är beroende av samspel, att får gehör, känna tillit och få respons och gensvar.

VAd jag känner? Om jag kände efter så kunde jag säkert bli ganska arg.

Försoning, nej i all världen, sedan det inte finns några ursäkter, ingen beklagan, ingen tårar och ingen ånger. Bara mängder av rättskaffenhet så långt ögat ser. Att jag inte kan vänta det?

Nej.