Vem klarar nätet, när man öppnar facebooken så kommer skoförsäljaren genom dörren, sedan gränslösheten just är så, den äter fokusen, så att alla dörrar står vidöppna,
det är en värld där ute som inte låter sig fångas under rubrikler. Det är en gränslös nöd, ett gränslöst engagemang, ett gränlöst tyst rop, ett gränlöst krav och ett gränslöst
tomrom eller vacuum, från allt man inte hinner återställa.
Jag växte upp i det jag uppplevde som gränlösheten, ingen kan stillas och inget kan ändra läget. Och sedan hjärnan är inställd som ett
petimeter på att bemöta den så stelnar den i alla de olika nivån av nödrop. En ganska enkel hjärna som försöker att solla i ett oändligt flöde, som aldrig kan mettas.
Det är väl inget
nytt, men det tar år att säga det. Man börjar för att man förstår att det är viktig, och man fortsätter för att det blir viktigare och hittar inte andra sätt att åtgärda problemen på. De
är ju verkliga och man tycker man gör något till man ramlar av pinnen av pur trötthet. Gränslösheten är väl där man också är dålig på att stänga igen för infomationen.
Man
gör det också för att det är så viktig att markera var gränsen går. Men sedan slukas man i det omättliga, som vissa säkert har lättare att solla i. Varför man börjar är lättare att förstå
än varför man inte slutar.
Och sedan så hoppas jag få möjligheten till att förstå var den egna gränsen går, och då har det inget med Trumps mur att göra och som han vill måla svart
lika så gott för flera milljarder ungefär. Varför, men självkart för att han gillar svart målarfärg, det är ju en självlysande sanning.
För där gick verkligen gränsen, sa Trump.