borde det ha släppt taget om en, om det inte var riktig skumt, och det var det, sedan man kommer i håg det som hemskt skrämmande, så handlade deras viskande om just en själv, vilket gäng. Som typ maffian, som man aldrig ser på riktigt. Jag är för lika på min far, det är töntigt: Man kan viska när man pratar, för då hör bara alla det. Det är precis det reklamen skulle göra för att bli hörd, viska och inte ett komma kommer till överhöras någon sinne. I världshistorian.

JAg tycker fortfarande de var löjliga. Värst löjliga. Som aldrig kunna säga något rakt fram. De måtta viska, så att alla och envar hörde precis allt de sa. Dummingarna!

Man sitter fast i någonting de aldrig sa högt, var de folk egentligen? Mera som spöken och häxor och spioner, och fågelskrämmor, och maffian och alla som gömmer sig under någon ting, så att man inte skal se dem. Det gick inte att omgås dem, sedan de var fågel-skrämmor och inte vanligt folk. Hur många år satt de egenligen och bara viskade: Eleeeaineeeeeeee, som Anna sa när hon skrämde sin syster. Precis så rädd blev jag och det är jag fortafande. Eleeeaaaineeeeeeeeeeeeeee, och orden ekar i hela universet. Märkvärdig? Ja, men inte jag, men dom var, för ingen normala sitter och viskar: EleeeaaaaaaaineeeeeeeeeEEEEAAA

fast en gång för alla, att det aldrig går att komma tillbaka för att hämta något som inte fanns och därmed inte finns. Det är helt lön-löst.

Men det är ungefär som med ett vacuum, det drar en innåt i dets centrum. Vacuumets öga.

Riktig komplext blir det när det inte var bara ett öga.

Då är vi tillbaka till ruta ett, sedan det är barndomen i repris, jag tycker jag hör orden om att göra sig märkvärdig, om det nu var mera en ett öga. Allt hade negativt förklang, två eller tre var alltid märkvärdigt, och något som man ville utnyttja till egen fördel, de måste vara galna om de tror att alla vill utnyttja varenda situation till sin fördel. 

Väldig många av orden jag hörde, har den bak-klangen, göra sig till någonting. Man var inte, man gjorde sig till något, för-mera är ett ord jag kommer ihåg. De pratade aldrig högt, de viskade, en kan bli rädd av mindre. 

Vilket språk! För-mera och märkvärdig. Alla hade inte samma behov som dem. Om att göra sig till. De snackade aldrig högt om någonting, som om det var farlig det snackade om, och då är jag tillbaka till min mormors gård. Sedan min morfar inte jobbade på gården men var härred-skogmästare, eller något annat liknade för-mera.

De viskade när de pratade, som om de var skumma och riktig farliga, allt var bara hemligheter, som de var ett gäng spioner, och jobbade för FBI!

Absurd. Riktig absurd!