livet omnämnas aldrig, och det är säkert för att alla föds ensamma, och man kan inte ta in vad som helst om man skall kunde leva, få tillit och tro på sin omvärld, och de värsta sidor är hänvisade
till sagor, och som musik, säkert i alla sätt att utrycka sig utan ord. Vi samspelar hela tiden och hade säkert blivit bara jätterädda. Samtidig så lever vi då sida vid sida alla, och det är väl så det är
att vara en människa. Och så mycket är möjligt där i skuggan, fast mitt i bland oss alla. Men det finns en tid då en får ta in att det verkligen fanns, och smälta det.
För att se miljöproblem, så
kan man inte se för mycket i sin spegel eller ta för många selfies, sedan man måste se förbi mobilen för att se det som är.
Just nu känns det som en svår uppgift, men alla som ser och påverkar, så
vill det ändras åt det bättre. Och det vore skönt att komma ur stan och börja bygga upp egna självförsörjande enheter, den man rätt och slätt kapar varje band till de och dem som är fientliga mot miljön.
Man vill bara inte vara med på det, speciellt pga barnen, men ännu är jag inte där, sedan sammanhangen måste vara där man vill vara. Att man aldrig hittar den? Men det vet man ju aldrig innan.
Och sedan saknas
det mod i politik och hos media, den med mod, kan svitsja det hela fort, men då måste man våga. Och inte vara rädd för vad publiken måtte mena.