urspungsdialkt kvar, sedan vi flyttade så mycket att jag bytte dialekt jämnt, och sedan vi var där det mesta av åren. Jag är snart den enda i Norge som säger I för jag, eller jeg eller eg eller de olika dialektformer i Norge. Jag säger I och deig meig och seig, som betyder: Jag, dig och mig och sig. De har nog slutad att säga I för snart hundra år sedan där uppe, så gammladags är det. Det var det fasta punktet intill jag var 15, ungefär. JAg har bevarad dialketen, precis som då de hade närbutik och det var 25 meter till den, nu får de åka en mil för maten och sju mil för kläder. Det var ingen harmoni, som jag kommer ihåg, men då kommer jag i håg det i en spöklik atmosfär. Och min mormor kommer jag inte alls ihåg. Det är som om hon försvann upp i rök. Och att hon aldrig har levd på riktig, fast jag drömde förrförra natten, att hon faktisk var i live och hade levd i alla år, och det är det inte den första gången jag drömmer. Nu hade hon varit snart 120 gammal och hade snart slått världsrekorden i så fall. Kanske hon blev till ett spöke på riktg, så jag måste ringa spök-programmet på teven för att hon skall får frid, eller kanske mera jag. Och att vi både snurrar runt där uppe i Töckfors, och hänger där uppe kvar.

Töckfors in och aldrig ut.