sig mörk-röd, och försökte nog vara det, han var det som kallas idealist, med ett mål större än sig själv, och för hela samhället. Han hade bara idealistiska böcker, men blev nog lite påverkad av sin egen roll. De gillade inte sådanna folk på morssidan, det var ungefär fanden som kom dit. Fast min far var ungeär som ett lamm, och kunde inte göra en fluga förträd. Det hela blir en smula förvirrande och otroligt komisk, för det var på den andra sidan de var farliga. Det beror på hur man ser det, men på grund av alla varnings-skylten så minns jag inte någon ting, från all tiden på gården. Ingen ting. Eller bara Inga ting. Det är bara vaningsskyltar om livsfara. Det hela är komisk på lång distans. Men inte nära. Min far var ugle-sädd där uppe, fel, fullstädnig fel, inte självhävdande och i grunden ocskå bara ingen ting, mera kommer jag inte ihåg. Det blir absurd att vara så mycket som min far, när han blev till ingen ting. Hans ideer föll i dålig jord, och ingen kommer ihåg honom. Att ha andra ideer och samtidg vara ingen som person, var inget vidare där. Och hade jag inte läst de samma böcker som min far, så ville jag trodd på det, men sedan kan jag via böckerna dokumetare att han var något mera än inget. Han var duktig på jobbet, därmed bevarade han äran. För utan hade han varit absolut bara noll värd, och allt han tänkte vore fullständigt värdelöst. Hans böcker är borta, de sa att de var utan värde, jag har ju några här då av personligen värde, men säkert helt värdelösa i sig själva. Värdelöst. Det är väl så man ser det tysta folket utanifrån. Där går inga. Det gör inget. Sedan den var bara ingen vidare. Om man tänker, så syns det inte utanpå, och om man inte vrålar högt nog, så finns man inte, vilken intet-sägande värld, om bara tomma tunnor skramlade värst. Det handlar alltså bara om vad man uppskattar, och just jag behöver inte så mycken stoj, för då blir jag bara skrämd. Det är långt bättre om det inte stojar så mycket. För då kan jag få tänka lite i lugn och ro.

inte synas, inte vara i centrum, men bara iakta, men precis som med vacuumet, så hotar hela systemet att dra mig in där jag inte vill vara, och det känns fortfarande som jag går i neon-röda blinkande kläder, och jag blir aldrig av med dem. Så alla måste se dit, fast jag inte vill det, jag har inget behov av centrum, som min far så vill jag gärna luska runt med mitt kamera och fånga andras ögonblick, vara precis som bakgrunden, och de andra får sitta i centurm, sedan det inte finns något attraktivt med att vara apan i centrumet, vem i all världen vill vara det? Tänk att vara kunglig och alltid synas, stackars folken, och stackars alla som vill ha ringlande Nobel-prisar runt halsen, stackars folken, som aldrig tror att de är några, om de inte har en boa-orm runt halsen.

Stackars!

och inte sengångare, på gengrodde stigar, röd var min barndomsdal, någon av bok-titlerna talade direkta språk, jag är väldig lika på min far, och hans böcker, och kan inte genkänna mig i beteendet på morssidan, vad höll de på med? Egentligen. Från min fars sida är de ordentliga, men på den sida SA de att de var ordenliga. Och det är väl precis som Dr Phil säger, man behöver inte säga det om man är det. JAg vet inte vad det var, men lögnen bodde i husen. Varför var det skrämmande, för det var mig de ljög om självklart, jag var inte inkluderat, och varför inte? Det vet jag inte. Allt är i dimman, och som Alladin och lampan, så kan det liksom antigen komma igen eller bara gå upp i rök. Skillnadet i sättet att vara på går igen. Dom var inte dom de sa att de var. Och det får vara punkten, sedan det inte var okej, och där blev också min far till ingen, han hade ingen roll där, han var en nogsagt med kameran. Medan de var allt och fyllde alla utrymmen med ordet: AlleeeeeeeeiiiiiiiiiiiiiiinneeeeeeeeeeeE!

Snart vet alla mera än mig om min barndom, och det är precis som det alltid har varit, det är snart bara jag som inte vet någon ting. Och snart säger alla när jag kommer: Alleeeiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin, och jag är den enda som alltid blir lika rädd för det ordet varje gång. Och jag blir nogsagten med mitt mobil-kamera, eller på Ipaden: AleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnE!