som

i tiden och till historian, då jag från 10-årsåldern började mitt engagemang, ja utifrån vad jag läste. Min bror är expert på krigshistorian, tror jag, vilka skepp som sänktes under andra världkriget, vem de olika generaler var, årtal och när och var och hur. Jag däremot läste insider-berättelserna från koncentrations-lägren, min far hade många böcker om just det. Det händer något i en när man läser insidare-berättelser, det börjar att beröra en på något sätt. Jag upplevde mig själv som utsatt, och delvis omedvetet, och jag började identifiera mig med de utplånade, eller nästan utplånade, och det är ingen naturlighet i 10-års ålder. Det gjorde något med mig längst där nere i djupet, och jag fick brottas med hur jag och andra upplevde världen, och jag tog ett beslut, troligen redan då, om att aldrig delta i det något som handlar om att nervärdare andra.

Överallt senare i livet i de olika miljö jag kom i finns dessa som man inte gillar, ser ner på och inte tycker om, det blev omöjligt att delta, och den innre kampen, har följt mig. Det är slitsamt att ta beslut som inte harmonerar med dem som inte har en medvetenheten.

Jag har nog aldrig haft anlag för att göra andra medvetet illa, men detta var ett långt ytterligare-gående beslut, om att aldrig gå med i orättvisor mot andra, mobbning och att vara med på utsätta någon.

Då är vi tillbaka till släkten, min mormor och säkert dem hon kom ifrån, hade det som kallas autktorites-beundran och för mycket respekt för titlar, doktorar och prestar och så vidare och att buga eller niga för dem och att inte kalla dem du men Ni. Det var inget som gav någon genklang i mig, och som tur hade jag far och hans världsbild, där det var helt oaktuellt, och även fick jag hjälp av tiden, då samhället gick bort ifrån just typ av underdanighet. 

Och sedan var det Raoul Wallenberg, tidlig fick jag med mig hans namn, och vi skall se närmare på vad som får vissa människor att avböja ifrån det som är normalen eller normen, och ta egan beslut. Det är alltid folk flest som är Garanten för orätten, utrotningen och grymheten, som bara storskalig kan försiggå, om normen eller allmogen godtar det, Det gallt under massutroningen under andra världkriget, och det gäller under den pågående sjette massutrotningen vi har i dag, som bara kan försiggå, om folk eller normalen eller normen accpeterar det och låter det hända, precis som den meniga och media under andra världskiget godtok det och blev deltagande i det, där det utspalede sig.

Skillnanden på männsikor blir tydlig när de fört ser och förstår vad som pågår, och det värsta eller bästa i en människa kommer fram. 

Och var Raoul medvetnade om grymhetern innan, eller reagerade han på instinkt? Faktumet är att han i mostas till hans namnebörder, efternamnet, gjorde en samhälls-skillnad och en otrolig viktig skillnad, sådanna. Det är där man kan beundra någon, för att de gör något som kräver något mera av en, än det som vanligen förväntas.

Raoul och hans historia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Raoul_Wallenberg

där vi kan självhävda, sedan vi hela tiden får mat skydd och våra behov, utan andra folks inblandning, oberoende av andra, och frihet? Och man kan omgås utan att omges, man kan strunta i andras åsikter, sedan man överlever ändå, man kan bilda grupper som tykcer det samma, obereonde av grannarna och lokalmiljön, de social banden för att överleva är borta. Ja inte alla, men merparten. Vissa har helt tappat känslan av nöd, fattigdom, strävan och fruktan, de behöver inte känna den, för att de inte behöver, och därmed kan de inte identifiera sig med den. Att vara på toppen ger fördelar, vem vill inte köpa hus i Spanien, ja inte just nu pga Corona, men den väntar på dem, och de kommer lätt dit och lätt hem igen.

Det att röra sig i en sfär av lätthet och utan motstånd, likasinnade och broderskap, ger plusspoäng. Nu är vi tillbaka i folksagorna med Espen Askeladd som var den enda av bröderna som hjälpte de tre med låg social status på vägen, de två andra brödrarna ignorerade dem. Självsagt? De kunne inte identifiera sig med eländen.

Men ett orspråk säger dock att när du faller, så möter du igen dem du ignorerade på vägen upp. Tanken på att hjälpa oavsett status, handlar om att bedömma en männsika som en männsika oavsett människan. Det var av dessa Espen fikk hjälpen han behövde. Att avpersonifiera andra, sker lätt, sedan vi tykcer vissa folk är olämpliga, beter sig olämpliga och ser olämpliga ut. Man förstår sig inte på dem, man identifierar sig inte alls med dem. De ger ingen igenkännade. 

De är inte någon, eller inte någon att bry sig om!

Gjorde inte ledare-skribenten det häller, ja därom finns det vissa tvivel-moment.