öhh, jag menar miljölet, som hade webinar, jag höll verkligen att klanta bort tiden igen, och tillbaka till allvar eller allvaret eller på spåret av en svunnen tid och min tid.
Hösten 2017, fick jag som alla nu
vet, ett tillbakafall, och klampen om foten, den osynliga fotbojan, blev översynlig, eller det kändes som om jag blev översynlig, och inte bara mina ögon, med sin astigmatism och sina andra åkommor, och då blev ju utbildnignen
till anhörigterapeut inte aktuell mera, sedan jag kom in i ett okänd landskap, och fokusen drogs bort i från allt och in i få spår, det blev naturligt att fortsätta på facebook, sedan kunskapen där är inte föränderlig,
det är rätt och slätt kunskap, och det kändes som ett uppdrag, det gick inte att lämna jorden och därmed barnen i sticken. Heders-moral, eller bara en typ av att måste. Fast jag trodde att det jag gjorde var mycket större
arbete än det var, på något sätt så blev det allt. Man är så liten och sedan hade jag ingen fin titel och sedan så är det inte så långt mellan kunskap och kunskap oavsett titel eller inte. Det fina
är att den är delbar.
Men i nutid, så undrar hur jag skall använda kunskapen, sedan det var en tid för allt. Och sedan är det ett arbete, som det måste göras ansökningar till, och försöka lämna
uppdrag som slukar tiden och mig och som faktisk inte ger en krona, gör det något? Ja visst det gör något, sedan det tar så mycken energi, gratis-arbetet, eller finare freelance-livet, det att jag inte klarar att hålla flera
fokus, gör miljöarbetet till ett personlig sluk. Samtidig som jag lär mig och det ger en viss glädje, så kan jag troligen inte helt frisk på sättet, då måste jag lägge foksuen DÄR, på bara min
egen hälsa, och lämna kvar mycket av det andra. Men sedan har ju också detta livet blivit livet, jag fungrerar så visst bara delvis och då betyder att min miljö har blivit, de kontakter via miljön och de folken och den
miljön, en sfär av att det är det som är min riktiga miljö. som en sorts illusionsvärd som är på riktig.
Ni förstår säkert problemet, dvs världen är via en dator, där jag kan urskilja
den enskilda, det blir som en bra gäng av miljöfolk, som så visst är positiva bekantskap, men det blir då via något som jag egentligen inte vet om jag vill att det ska vara, via en dator, som om den var all världen, i
all världen kan jag få tillbaka världen, om en liten skärm skall representera ALLT.
Ni forstår säkert, för jag skulle så gärna ha fått LIVET tillbaka. Livet, som aldrig låter sig rama sig in
i någon form av fyrkanter, varken Azur-blåa, eller klinsikt grå, som min dator är.
Jag velar, och det har jag gjort ett liv, och resultatet är ungefär som om det var öl, och inte miljöl, som jag tog in.
Ja ni förstår säkert mina dillemman.
Tullskjura, trams-skaten på svenskan, var också ett ord de använde, allt hänger så nära varandra i huvudet. Och det lutar åt antingen rent tull och trams
eller gravt allvar.
Den som vore på allvaret på Gotland i stället.
Där hade det nog varit jättefint att vara just nu.
Hur jag kan anävnda kunskapen jag får från Miljöl och andra? Det är
väl upp till mig det då?
Den som lever vidare får se, sedan just nu känns det som om att gå upp på Besseggen baklänges, och just det har jag inte provat än. Men jag har faktisk gått Besseggen tre gånger,
så den nästa och fjärde gången blir baklänges.
First Manhatten, then Berlin! Fast inte.