som

risky eller hur, och ovsett blir det fel?

Lite i försvarsläget måste man vara, annars blir man utblottad, skammad och offrad.

Men att leva  bara i olika försvar, så blir man fattig, ensam och otillnärmlig, man blir otrevlig och arrogant, distanserad och föraktfull. Man blir bitter, fientlig och beräknande.

Hallo vilken utmaning, det var väl så att det är som uppfostran.

Hallå måste vi ta hela anknytnings-teorin i repris?

Eller så lever man bara. Livet är ett rikstagande, och före eller sernare så dör man bara av det, och alla ser lika utblottade ut. Hallå liksom. Livet är oförutsägbart, och få är få fullt upp nöjda.

Man tänker även alltid, att det kunde ha varit bättre.

av det finaste man ger någon annan. Det är hela sitt förtroendet, men om det hela kommer till fel händer, så blir det en katastrof, en personlig konkurs. Det är en huvud-orsak till att männsikor aldrig blir till, det är en vågnad att ge förtroende, men på något sätt så måste man även göra det för att bli till. Vilka dilemma människorna har. Ger du aldrig någon din tillit, kan man aldrig bli till, och ger man det till fel person, så blir den förstörd.

Ungefär som i en kriminal-roman?

Nu börjar vi närma oss okänd mark. Finns det någon som kan skriva den boken? 

Eller tillhör det själva livets ogrunnlighet, det finns orsaker till att den enskilda inte skall leva för evig. Specialist på att leva? Kom igen, det är omöjligt.

Kan man skriva här parallellt med ett videomöte, yes box, jag måste vänja mig på videomöten, att kommunicera bara via mångas ögon, ja visst folk flest tycker ofta det är lättare.

Konceptet med ordet tillit är att det är ett palindrom, en möts på halvvägen, om inte någon ger till någon, eller inte tar emot, med att lita på, så kan man aldrig mötas. Livet är inte alls att kunde självhävda, det är mera att kunna nå varandra, via ganska sköra broar.

I alla fall till en början, och till någon det går att ge sin lit till.

att jag tror inte det är så ovanligt, särskilt många tjejer står svagt, i många länder.

Man försöker att bygga upp en säkerhet, där inte något illa ska hända en mera.

Man försöker försäkra sig, men kan inte nog, på något tidpunkt, sedan vi alla beror av alla andra. Att försöka att bli gillat överallt, är en också hopplös syssel, för då förstår man inte, att det finns så många personligheter. Och att alla inte gillar allt det man gör, den man är och det man säger.

När vi är så olika? Man har väl mera turen i så fall.

Det är en utopi, jag skulle så gärna varit specialist på livet då jag var 18, men just som i dag känner jag bara delar av livet, och andras liv. Ingen delar allt, och gissningar blir en del av själva livet.

Next level? På något sätt är det alltid nya levels oavsett, vart skall man egentligen?

Med dansen gick det inte så bra, salsan gick jättesnabbt, och huvuvdet klarade inte att processera, takt, rytm, koordination, danssteg och att någon såg eller stirrade på det, samtidig, samtidig som jag har bestämd mig för att fortsätta på något sätt, kanske det var några nivån över där jag var?

Hur kan jag veta det, livserfarenheterna får man tyvärr efter att man fick erfarenheterna.

Det är liksom hela konceptet. 

Tyvärr.